Under onsdagskvällen spelade Helltons damer seriepremiär i damallsvenskan mot Partille (seger 21-15).
Från höstsäsongen 1988 till och med vårsäsongens slut 1992 spelade jag i Hellton.
En av säsongerna tränade vi nio (!) pass i veckan plus matcher.
Vi spelade i tre serier och deltog i en herrans massa cuper.
Allsvenskan, Värmlandsserien för vår åldersgrupp och i en JSM-serie.
Vi var bra.
Mycket bra till och med.
Truppen minns jag var tunn men jäkligt jämn - det var en del i vår styrka.
Samspelet.
Gemenskapen.
Och inte minst att de allra flesta av oss var rejäla vinnarskallar.
Jag kom från Kils AIK Handboll och tillhörde givetvis de absolut sämsta i truppen när jag kom.
Värvad blev jag inte, utan det var jag som sökte upp Karlstadsklubben.
Varför minns jag inte riktigt.
Det kan ha berott på att laget i Kil lades ner (?) eller helt enkelt för att jag ville satsa mer.
Det blev bänken för mig.
Som utespelare.
Men en träning sa tränare Thomas att målvakten, den enda vi hade, fått körtelfeber och inte kunde vara med på troligen halva säsongen.
Skotträdd som få erbjöd jag mig att testa på målvaktssysslan.
Mest för att jag ville spela matcher.
Det gick sådär till en början.
Efter någon månad som målvakt - ja, jag blev kvar i kassen - skulle vi till Bohus Cup i Göteborg.
Vi mötte Hammarö i en träningsmatch innan och lyckades vinna knappt med två bollar.
Hammarö var nummer två i länet efter oss.
I andra gruppspelsmatchen ställdes vi mot Göteborgslaget Heid i en mer eller mindre fullsatt Valhalla sporthall.
Jag minns att juniorgrabbarna från klubben hade rest ner för att stötta oss och Heid hade också en rejäl skara med folk i sitt följa.
Det var grym stämning.
Inte bara på läktaren.
Matchen var stenhård.
Heid visade sig stå som segrare i hela turneringen senare.
Vi gjorde en grymt bra match hela laget och den tuffa matchen präglades av utvisningar, ja till och med röda kort.
På resultattavlan följdes vi åt matchen igenom.
Med 30 sekunder kvar ledde vi överraskande med 10-9 och hade anfall.
Heid gav inte upp utan lyckades fånga upp vårt anfall och gick till attack i en kontring.
Den kontringen blev mitt genombrott som handbollsmålvakt.
Heidspelaren kom från vänsterkanten och hoppade liksom förbi mig in i målområdet och dundrade in bollen i ett givet mål.
Men.
Med vilja, adrenalin och kampvilja hängde jag med spelaren i hans rörelse och lyckades läsa skottarmen perfekt och räddade med höger hand.
Vi vann och jublet visste inga gränser.
I nästa gruppspelsmatch ställdes vi mot Hammarö, av alla lag, i samma hall.
Stärkta av insatsen mot Heid fullständigt mosade vi Hammarö.
Jag spikade igen och räddade flera frilägen och tre straffar.
Vi besegrade stackars Hammarö, som alltså var tvåa i Värmland, med 23-0 (!) - på 2 x 20 minuters spel.
Samma Hammarö som vi en vecka före cupen knappt besegrade.
Att vi sedan åkte ur Bohus cup i kvartsfinal mot ett tyskt lag är en helt annan historia.
Den säsongen vann jag mitt första Lilla VM-guld, av tre, och utsågs till finalens bästa spelare efter 6-3-segern mot Kristinehamn.
Jag fick ta emot ett diplom ur världsmålvakten och idolen Tomas Svenssons hand, då han var på turneringen som prisutdelare.
Otroligt stort.
Året därpå slog vi Brukspöjkeras ett år äldre killar i en tät final med 7-6 - även där fick jag pris som bästa spelare efter straffräddningar med mera.
Mitt sista Lilla VM var det tänkt att andramålvakten skulle få spela, eftersom säsongen varit tuff och jag matchats hårt.
Så blev det - fram till finalens avgörande.
Speltiden var 2 x 10 minuter.
Han vaktade målet i den första halvleken och det gick troll i vårt spel mot Hammarö.
Vi låg under med 2-0 i paus och bytte målvakt.
Efter de avslutande tio hade vi vänt finalen till seger med 3-2.
När handbollssäsongen nu börjar känns det lite extra i mig.
Jag blir lite sugen på den tiden då jag spelade handboll i Hellton.
Det var otroligt slitsamt och oftast otroligt långa väntetider på tåg/buss, men otroligt roligt.
Målvakten som blev sjuk kom tillbaka.
Men jag släppte aldrig ifrån mig platsen mellan stolparna.
Det var många år och kilon sedan nu.
Men minnet sviker inte.
Den perioden var en av de roligaste idrottsperioderna i min aktiva karriärer, oavsett idrott.
// Dennis
