Fam Johansson-Hall-Rosendahl -

2011-03-31 21:07:03

Värsta besiktningen någonsin

I dag fick min Volvo 850 en rejäl dom.
Trots att jag ska ta fram uppgifter på vad det kan komma att kosta en lagning på alla tvåor så är jag mer eller mindre övertygad om att den 2 maj 2011 är den sista dagen för den ljusblå.
Det var den värsta besiktning jag någonsin varit på - tvåa efter tvåa.
Och det var ju inte de små felen heller.
En person som jag litade på har gjort ett rejält fuskbygge med avgasröret som hänger löst hela vägen under bilen.
Men det är heller inte det värsta.
Sorgligt.
Dömd till skrot eller billig försäljning.
Sen blir jag billös.
Det kanske är bra det - kanske börjar jag då att cykla mera.
Nej, troligen inte.

// Dennis

2011-03-30 20:34:37

Tvingades flyga med skräck

Kategori: Kåseri

Andra världskriget pågick 1939 till 1945.
Europa bombades från land, från hav och från luften.
Och för att kunna göra detta behövdes mat och dryck till de blodtörstiga soldaterna som bombade på varandra utan att egentligen veta varför - eller också visste de att landgränserna kommer ändå att se ut "så här".
Mat ja, det "bombades" även mat från ovan.
I två-manna-flygplan där två personer trängdes likt tändstickor i en tändsticksask hade man maten i lådor i det lilla lastutrymmet som var bakom de båda pilotstolarna.
Flera av dessa plan var av trolig modell Piper Cub L-4 Grasshopper, SE-BMC.

Åtminstone tror jag att "mitt" plan var ett sådant plan.
Lika fallfärdigt som höstfrukt som är på väg att ramla från äppelträdets grenar.
"Mitt" plan som jag tvingades upp i sommaren 2006, när jag jobbade som lokalreporter i Vansbro, Dalarna.

Inför Flygfesten i Dala Järna ville Dalarnas Tidningar att jag skulle ta bilder över flygfältet. Jag bönade och bad att de skulle skicka en fotograf från Falun istället.
Men icke.
Jag hade inför uppdraget flugit en gång i livet, tur och retur Kanarieöarna med bränslepåfyllning i Portugal på nerresan.
Med skräck i kroppen körde jag långsamt från vansbro till Dala Järna.
Jag kände till och med av skräcken i håret, som reste sig på hela kroppen.
Ju närmare flygplatsen jag kom desto räddare blev jag - troligen liknande rädslakänsla som de civila kände under andra världskriget.

Det var fruktansvärt att smyga sig närmare flygplatsen med den vita fula forden med rostig bagagelucka.
När jag kom fram gjorde jag ett sista tappert försök att få någon annan att göra uppdraget. Jag ringde chefredaktören som satt i Falun.
Men inte då, jag fick order om att göra grejen.

Då visste jag inte vilket plan jag skulle upp i.
Närmast mig stod ett stabilt, fräscht och snyggt plan av årsmodell nyare.
Det planet var det inte.
Ännu en gång grusade mina önskningar.

Lite längre bort stod ett "stridsplan" från 1940 med skruvarna lika lösa som hos personerna i Big Brother-huset.
Det var trångt och jävligt att ta sig ner i cockpiten med två rattar, lika små som i en formel 1-bil.
Troligen lika löstagbara också.

Piloten, han flinade hånande åt mig, och tryckte på startknappen - så moderniserat var planet.
Propellern puttrade i gång, lika långsamt som drängen Mårten Gås i Kalle Anka arbetar.
Piloten fick trycka på knappen en gång till och sedan förde han ratten framåt och planet började rulla, eller var det studsa.
Det kändes lite som om man satt inne i en studsboll.
Vi lyfte. Upp och ner, som luftgropar, redan i starten.
Det rasslade i allt som fanns, maracasaktigt.

När vi väl kommit upp en bit och svängt över flygfältet försökte jag med fel hand, det vill säga vänsterhanden, hålla i kameran och plåta på samma gång.
Högerhanden höll jag stenhårt i ett handtag som fanns ovan dörren. Så hårt har jag aldrig hållit mig fast som jag gjorde då.
Med magi, finess och skräck plåtade jag en jäkla massa bilder i det tomma intet.
Jag totalvägrade att släppa högerhanden så att jag kunde hålla i kameran och se vad jag plåtade. Jag hoppades att åtminstone en bild skulle bli bra och jag skulle inte göra om det.

När jag smattrat färdigt med kameran frågade piloten om vi skulle ta en liten tur över Dalarna, så att jag fick se mig om lite över det fina landskapet.
Jag ville men vågade inte.
Jag svarade att det inte var någon idé för jag blundade i alla fall.
"Ta mig tillbaka till backen på ett bra sätt", minns jag att jag bad honom.

Han vände på rasselhögen från andra världskriget och styrde tillbaka mot flygplatsen i Dala Järna.
Vad jag inte visste var att det fanns autopilot inbyggt även på detta asgamla plan.

"Nu styr du", sa piloten otroligt elakt och släppte sin ratt.

I ett nafs släppte jag det stenhårda taget jag hade med högerhanden om handtaget och greppade tag i ratten.
"Ta din ratt idiot" ska jag ha pipit fram, för skrika det vågade jag inte.
Han log (gapskrattade) och berättade om autopiloten innan han studsade ner oss på markplan.

Efter mycket om och men kravlade jag mig upp ur planet, lika smidigt som en elefant i en hundkoja.
När jag satte fötterna på asfalten kände jag hur benen skakade och där stod jag en stund, en lång stund.

Dagen efter hade Dalarnas Tidningar en perfekt tagen flygbild över hela flygfältet där Flygfesten några dagar senare skulle hållas och jag hade ett minne av att jag faktiskt "styrt" ett stridsplan från 1940 på egen hand.

Den som nu säger att reporteryrket är ett glassigt jobb kan käka upp en banan med skalet på.

// Dennis

2011-03-30 19:20:49

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Presentation

Länkar