Jag fick ett sånt där kedjebrev på mail av en kompis. Många av dessa kedjebrev är rena nonsens men detta gillade jag.
Och visst ger det en tankeställare - därför delar jag med mig av brevet till dig:
" En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan.
Hans namn var Kyle.
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.
Jag tänkte: "Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp".
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg och jag såg dem landa på gräset ungefär två meter ifrån honom.
Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.
När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång".
Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut.
Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.
Han visade sig vara en riktigt reko kille.
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner.
Han sa ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker, igen.
Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag".
Han bara skrattade och gav mig halva högen.
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem.
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen.
Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.
Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk.
I dag var en av de dagarna.
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!"
Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", sa han.
När han började, harklade han sig först och började sen prata.
"Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner..
Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia.
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara".
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.
Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.
Underskatta aldrig kraften i det du gör.
Med en liten gest kan du ändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre. "
// Dennis
