Fam Johansson-Hall-Rosendahl

Igår var vi på barnhab och diskuterade rullstol för Hugo. Det var det alternativ till hjälpmedel de hade till Hugo, för att han ska kunna förflytta sig längre sträckor. Det är synd om honom när vi är ute och vi blir tvingade att bära honom när det gör ont. Nu får han friheten att klara sig på egen hand i alla lägen.

Han var lite låg på barnhab idag när vi kom dit för att mäta honom för rullstolen. Men det gick över kan jag säga när Helena, sjukgymnasten, plockade fram en rullstol som han fick testa. Han tyckte det var hur kul som helst, han ser möjligheterna med den, men det är klart att det är tufft för honom. Det blev värsta racet i gympahallen, det tog ett par minuter så hade han fattat galoppen.

Vid två tillfällen i maj kommer barnhab att besöka skolan. Först sjukgymnasten och arbetsterapeuten för att titta på hans arbetsplats och vad som finns för att underlätta för honom. Sedan psykologen och sjukgymnasten för att se om barnen eller fröken har några frågor.

Det här kommer bli bra för honom.

// Anette

28 november 2007 publicerade jag nedanstående text om "Drömmarnas skepp" - Titanic.
Nu gör jag det igen som ett dystert jubileumsinslag då det på lördag, den 14 april 2012, är exakt ett hundra år sedan skeppet sjönk under sin jungfrufärd.
Visste du att förutom amerikaner så var det flest svenskar bland passagerarna av alla nationaliteter som fanns ombord.
Trevlig läsning:


Royal Mail Steamship Titanic var det officiella namnet på Drömmarnas Skepp, den sista drömmen från den gyllene epoken.



Historien om Titanic började med att engelsmannen Thomas Ismay år 1867 genom en konkursutförsäljning köpte rederiet White Star Line.
Thomas byggde sedan snabbt upp en flotta av moderna passagerarfartyg som med snabbhet, säkerhet och komfort lockade många passagerare till rutten Storbritannien - USA.
Efter hans död 1899 tog sonen Bruce Ismay över.

White Star Lines stora rivaler över Atlanten var Cunard Line.
Idéerna om Titanic väcktes första gången 1907 när Bruce Ismay och Lord James Pirrie, styrelseordförande i Harland&Wolff, möttes för att planera en ny fartygsserie.
Man skulle bygga tre fartyg.
De två första bestämde man skulle heta Olympic och Titanic.
Namnen valde Bruce Ismay för att ge en känsla av övernaturlig styrka och kraft. Det sista fartyg skulle senare döpas till Gigantic (Britannic).

Det tog ungefär ett år att färdigställa ritningarna till de båda nya skeppen.
Det var White Star konstruktör Thomas Andrews och varvets chefsdesigner Alexander Carlisle som ritade fartygen.

Tillverkningen av Olympic startade i Belfast, december 1908.
Titanic började sedan att byggas i mars 1909.
Det tog två år att bygga Titanics skrov. Under den här tiden var publiciteten om henne och hennes syster enorm.
Titanic vägde 46 328 bruttoton. Hon var 269 meter lång och 28 meter bred. Från köl till överkanten av skorstenarna var hon 53 meter hög (9 däck).
Hon hade dubbla stålplattor på vardera 2,54 cm högklassigt stål och hade ett system av 16 vattentäta skott som kunde stängas direkt från bryggan. Det fanns tre riktiga skorstenar och en fjärde falsk skorsten framförallt för att ge ett intryck av storlek och kraft.
Titanic var det mest moderna och luxiösa fartyg som någonsin byggts.

Hon hade bl.a. elektricitet och värme i varje rum, elektriska hissar, en simbassäng, en squashplan, ett turkiskt bad, en gymnastikhall, flera restauranger med franska kockar och servitörer och som kunde ta emot nästan 500 gäster. Med detta och mycket annat kunde hon mäta sig med vilket annat lyxhotell som helst.

Högt uppe i mastkorgen på Titanic spanade utkiken Frederick Fleet ut i en bländande natt. Det var lugnt, klart och bistert kallt. Det var inget månsken men den molnfria himlen flammade av stjärnor. Atlanten låg blank som slipat spegelglas.
Hittills var allt lugnt.
Nu var vakten nästan slut och fortfarande märktes inget ovanligt. Bara natten, stjärnorna, den bitande kölden, vinden som tjöt i riggen medan Titanic rusade fram över det svarta lugna svarta havet med 22,5 knops hastighet. Klockan närmade sig 23.40 söndagen den 14 april 1912.

Plötsligt såg Fleet någonting rakt föröver.
Först verkade det inte särskilt stort, men för varje sekund växte det och kom närmare.

Raskt slog Fleet tre gånger i mastkorgens alarmklocka, Samtidigt lyfte han telefonluren och ringde ner till bryggan.
- Vad ser ni? frågade en lugn röst i andra änden.
- Isberg rätt föröver, svarade Fleet.
- Bra, svarade förste styrman Murdoch som hade svarat.

Under den närmaste halvminuten stod Fleet och Lee sida vid sida och såg isen komma närmare. Nu var de nästan ovanför den och de båda männen tog spjärn i väntan på krashen.

Då började fören som genom under att gira babord.
I sista sekunden gick förskeppet klart och isen gled snabbt förbi längs styrbordssidan.


Enligt Nordiska Titanicmuséet är detta isberget Titanic krockade med.

Stewarden James Johnson kände på sig att det där visste han precis vad det var. Han kände igen den där skälvningen när ett fartyg tappar ett propellerblad och sa muntert:
- Hem till Belfast igen.

Mrs J. Stuart White satt på sängkanten och sträckte sig just fram för att släcka ljuset då det kändes som om båten "rullade fram över tusen stenkullor". Stöten verkade kraftigare för några än för andra.
Stöten innebar mera för Bruce Ismay.
Han tvärvaknade i sin lyxsvit, han kände sig säker på att båten hade gått mot något men han visste inte vad det var.

Några av passagerarna hade redan ett svar till detta.
James B. McGough, en affärsman från Philadelphia, hade en rätt oroande upplevelse. Hans ventil stod öppen och när isberget sopade förbi ramlade isklumpar in i hytten.

Uppe på bryggan hade Murdoch just fört handtaget på maskintelegrafen till "Stopp".
En spänd minut hade passerat.
Order till rorgängare Hitchens att lägga rodret hårt styrbord, en knyck på maskintelegrafen för "Full fart back" och en tryckning på knappen som stängde de vattentäta dörrarna - och slutligen de trettio sekundernas andlösa väntan.
Nu var väntan över och det var alldeles uppenbart för sent.

Medan det gnisslande ljudet dog bort rusade kapten Smith upp på bryggan. Det växlades några snabba ord:
- Mr Murdoch, vad var det där?
- Ett isberg, sir. Jag girade dikt styrbord och slog back i maskinerna och försökte gå babord om det, men hon kom för nära. Jag kunde inte göra mer, svarade Murdoch.
- Stäng de vattentäta dörrarna, fortsatte kapten Smith.
- Dörrarna är redan stängda, sa Murdoch.


Murdoch

De var mycket riktigt stängda.
Ett snabbt varningsrop, ett öronbedövande brak och hela båtens styrbordssida tycktes ge vika. Havet forsade in, virvlade runt om rörledningar och ventiler och män störtade genom dörrarna för att komma undan det kalla vattnet.
Omkring tio sjömil därifrån låg atlantångaren Californian, destinerad till Boston från London. Denna söndagsnatt hade hon legat stilla sedan klockan 22.30, fullständigt blockerad av drivis. Omkring klockan 23.10 lade tredjestyrsman Groves märke till ljusen från ett annat fartyg som kom med hög fart från öster. Vid halv tolv rapporterade Groves detta till kapten Stanley Lord.

Lord föreslog att man skulle kontakta fartyget med morselampor och Groves beredde sig att göra det.
Så såg han plötsligt hur det stora fartyget stannade och släckte de flesta av sina ljus. Detta förvånade inte Groves särskilt mycket eftersom man ofta gjorde så för att förmå passagerarna att gå till kojs. Det föll honom aldrig in att ljusen kanske fortfarande var tända, att det bara verkade som om de slocknade därför att hon inte längre gick bredsides utan hade girat hårt babord.
På Titanics brygga försökte kapten Smith att skaffa sig en helhetsbild av läget.
Smith sa till fjärdestyrman Boxhall:
- Gå ner och hämta timmermannen och låt honom undersöka henne.

Boxhall hann inte nerför lejdaren från bryggan innan han stötte ihop med timmermannen J. Hutchinson som kom upprusande och flämtade:
- Hon tar in mycket vatten!

Den näste som kom var Bruce Ismay.
Kapten talade om nyheten om isberget. Då frågade Ismay:
- Tror ni att båten är allvarligt skadad?
- Jag är rädd för det, svarade Smith.

De skulle snart få visshet.
Ett bud hade skickats efter Thomas Andrews, verkställande direktör i Harlands & Wolffs skeppsvarv.
Som Titanics konstruktör medföljde Andrews på jungfruresan för att korrigera eventuella småfel på fartyget. Om någon kunde fastställa läget så var det han.

På A-däck observerade en andraklasspassagerare en egendomlig sak.
När han var på väg ner till sin hytt verkade det som om trappstegen var vågrätta men ändå träffade hans fötter inte riktigt rätt. På något sätt lutade de framåt utan att ge riktigt fotfäste, som om trappstegen sluttade åt fören till.
På bryggan visade krängningsmätaren att fartyget lutade en aning mot fören och hade 5 graders slagsida åt styrbord.
I närheten sysslade Andrews och kapten Smith med några snabba beräkningar.
Det var vatten i förpiken, ettans lastrum, postrummet, eldrum nummer 5 och 6. Vattnet hade strömmat in med fem meter över kölen på de första tio minuterna.
Ett hundra meter långt gap med första fem avdelningarna hopplöst översvämmade.
Vad betydde detta?
Andrews förklarade lugnt.
Titanic kunde flyta med fyra av sina sexton vattentäta avdelningar fyllda med vatten. Men hur man än vände på steken kunde hon inte flyta med alla sina första fem avdelningar fyllda. Skottet mellan femte och sjätte avdelningen gick endast upp till E-däck.
Om de första fem avdelningarna blev översvämmade skulle fören sjunka så djupt att vattnet i den femte avdelningen måste flöda över i den sjätte.
Det fanns inga undanflykter.

Titanic var dömd att gå under.

Klockan 0.05 befallde kapten Smith överstyrman Wilde att avtäcka livbåtarna.
Han själv gick sedan ner till telegrafisthytten.
Där satt Phillips och andre telegrafisten Bride.
Smith sa:
- Sänd begäran om assistans.

Han räckte Phillips en pappersremsa med Titanics position.
Phillips tog huvudtelefonerna från Bride och började knacka fram bokstäverna CQD - på den tiden den vanliga internationella nödsignalen - följda av MGY, Titanics anropsbokstäver.

Tio sjömil därifrån satt tredjestyrman Groves på Californian på telegrafisten Cyril F. Evans brits.
Efter arbetet gillade han att titta in till Evans hytt och få reda på de senaste nyheterna. Han tyckte också om att leka med apparaten.
Evans hade slutat sin vakt klockan 23.30. På jakt efter något intressant tog Groves lurarna och satte dem på sig. Han började bli riktigt duktig om bara telegrammen var tillräckligt enkla. Men han visste inte mycket om apparaturen.
Californians apparat hade en magnetisk detektor som drevs med urverk. Groves drog inte upp denna och därför hörde han ingenting. Till slut gav han upp, lade tillbaka lurarna på bordet och gick under däck för att hitta trevligare sällskap. Då var klockan lite mer än 00.15.

Dörren till kökspersonalens förläggning öppnades så det smällde mot biträdande bagaren Charles Burgess järnkoj.
Han vaknade och stirrade på stewarden George Dodd som stod i dörröppningen:
- Upp med er genast gossar, vi håller på att sjunka.

Fortfarande halvsovande drog Burgess på sig byxor och skjorta.
Många fick första beskedet från sina stewardar, för varje gång slängde de upp hela dörren på vid gavel och skrek:
- Allesammans upp på däck med livbälten på, ögonblickligen!

I första klass var det artigare att knacka.
Så gick det till.
Inga klockor eller sirener.
Inget allmänt larm.
Men överallt på Titanic spreds beskedet på ett eller annat sätt.
På båtdäck började männen göra de sexton livbåtarna klara.
De var av trä och åtta på vardera sida.
Därutöver fanns fyra hopfällbara livbåtar betecknade A, B, C ,D.
Alla båtarna tillsammans kunde rymma 1 178 människor.

Denna söndagsnatt fanns det 2 227 människor ombord på Titanic.

Den ena veven efter den andra började gå runt. Dävertarna knakade, blocken gnisslade, och livbåtarna svängde sakta ut från fartygssidan.
Andrestyrman Lightoller som hade befälet firade då båt 4 i höjd med A-däck och befallde att kvinnor och barn skulle gå över i båten där.
Men proceduren gick långsamt.
Varför skulle man byta det ljusa däcket på Titanic mot ett svart i en roddbåt?
Man ordnade också musik för att lugna passagerarna.

På styrbords sida gick allting fortare.
Men inte fort nog för bolagspresidenten Ismay som rusade fram och tillbaka och manade männen att skynda sig.
Närmast aktern hade förstestyrman Murdoch, som hade befälet över styrbordssidan, besvär med att fylla båt 7.
Filmstjärnan Dorothy Gibson hoppade ombord följd av sin mor. Sedan övertalade de sina bridgekamrater för kvällen att följa med.
Till slut var det nitton eller tjugo i båten.
Klockan 00.45 gav Murdoch klartecken till nummer 7 - den första båten i sjön.

Längst akterut på Titanic traskade rorgängaren George Thomas Rowe fortfarande omkring på sin ensamma vakt. Han hade inte sett någon, inte hört någonting sedan isberget hade glidit förbi för en timme sedan. Plötsligt fick han se en livbåt ligga och flyta i vattnet. Han telefonerade till bryggan - visste de om att det låg en båt i sjön.
Han blev tillsagd att genast bege sig till bryggan och ta några raketer med sig.

Lite längre fram på Titanic sprang stewarden Joseph Wheat ner för att hämta några värdesaker från sin hytt på F-däcks babordsida. Men då Wheat gick några meter nerför korridoren och började gå uppför trapporna såg han en underlig syn:
En tunn vattenström flöt nerför trapporna från E-däck ovanför.
Han gissade vad som hade hänt:
Vattnet föröver på F-däck som hade hejdats av det vattentäta skottet hade stigit till E-däck där det inte fanns någon vägg och skvimpade nu över i nästa avdelningen åt aktern till.

Alldeles i närheten ångade Carpathia söderut i komplett ovetande.
Hennes ende telegrafist, Harold Thomas Cottam, var på bryggan när Phillips sände sitt CQD.

Nu var Cottam tillbaka vid sin apparat och tänkte vara lite hjälpsam.
Klockan var 00.25 då Phillips knackade tillbaka ett svar till Carpathia:
- Kom genast. Vi har gått på ett isberg. Det här CQD, gamle gosse. Position 41.46 N 50.14 V.

Cottam frågade om han skulle underätta sin kapten Phillips:
- Ja, fort.

Ytterligare fem minuter och sedan den välkomna nyheten - Carpathia var endast 58 sjömil därifrån och kom för full fart. Kapten Smith tittande nu in i hytten för att få lite upplysningar.
- Vilket anrop sänder ni? frågade Smith.
- CQD, svarade Phillips.

Bride fick en ljus idé.
En internationell konvention hade just beslutat att man skulle använda bokstäverna SOS istället för CQD. De var lätta att uppfånga för den enklaste amatör.
- Sänd SOS, det är det nya anropet och det kanske är din sista chans att sända det.

Klockan visade 00.45 då Titanic sände det första SOS som någonsin skickats av en oceanångare.
Inget av de kontaktade fartygen verkade lika lovande som det ljus som blinkade tio sjömil från Titanic.
I kikaren såg fjärdestyrman Boxhall att det var en ångare.
En gång försökte han komma i kontakt genom morselampan och han tyckte att han såg ett svar. Men han fick inte ut något av det och kom till sist till den slutsatsen att det måste vara hennes topplanternor som flämtade.
Effektivare åtgärder var nödvändiga.

Så snart rorgängaren Rowe kommit upp på bryggan frågade kapten Smith om han hade med sig raketerna.
Rowe tog fram dem och kaptenen befallde:
- Tänd en av dem och sänd upp en ny var femte och sjätte minut.

Klockan 00.45 skar en bländande blixt genom mörkret.
Tio sjömil därifrån stod jungmannen James Gibson på Californians brygga.
Det underliga fartyget hade inte rört sig på en timme.
I kikaren kunde han urskilja hennes sidoljus.
Vid ett tillfälle tyckte han att hon försökte signalera till Californian med sin morselampa.
Han försökte svara men gav snart upp.
Han kom fram till att det bara var den andres toppljus som blinkade.

Andrestyrman Herbert Stone gick också omkring på Californians brygga och höll ett öga på det underliga fartyget.
Klockan 00.45 såg han hur det plötsligt flammade till av vitt ljus ovanför henne. Underligt, tänkte han, att ett fartyg sänder upp raketer mitt i natten.

En efter en firades livbåtarna nu ner på havet:
Båt 6 klockan 00.55, båt 3 klockan 01.00 och båt 8 klockan 01.10.

Medan Boxhall och Rowe avfyrade flera raketer från bryggan kunde Boxhall ändå inte tro på det som hände.
- Kapten, frågade han, är detta verkligen allvar?
- Mr Andrews har sagt, svarade Smith, att hon klarar sig i en timme, högst en och halv till.

Medan Boxhall fortsatte att avfyra raketer, försökte Rowe få kontakt med det andra fartyget. På bryggan till Californian räknade Stone och Gibson raketerna. Gibson försökte med morselampan igen och klockan ett höjde han kikaren för att se efter igen.
Klockan 01.10 gav Stone till en vissling ner i talröret till karthytten och berättade alltsammans för kapten Lord.
Denne ropade tillbaka:
- Är det bolagets signaler?
- Det vet jag inte, svarade Stone, men på mig verkar det vara vita raketer.

Kaptenen rådde honom att fortsätta med morsesignaler.
Gibson granskade fartyget noga.
Hon tycktes luta.
Hon hade vad man kallade "en bred sida ovanför vattnet".
Och Stone som stod bredvid honom lade märke till att hennes röda sidoljus hade försvunnit.

Omkring 01.40 skrek överstyrman Wilde:
- Alle man till babordssidan för att räta upp henne! Passagerare och besättning traskade över och Titanic svängde över på rätt köl igen.
Arbetet med båtarna återupptogs.

Klockan 01.55 firades nummer 4 ner på vattnet, bara 4,5 meter nedanför.
Det var endast en livbåt kvar.
Den hopfällbara livbåten D var nu färdig att fyllas.

Det fanns ingen tid att förlora.
Ljusen började glöda rödaktigt.
Porslin krossades någonstans där nedanför.
Jack Thayer såg bagaren Charles Joughin ragla förbi med en flaska gin, som han satte till munnen och tömde.
- Om jag någonsin kommer igenom det här, sa Thayer för sig själv, så vet jag en man som jag aldrig får se mera.


Panikbild inifrån Titanic

Lightoller tog inga risker.
De flesta av passagerarna hade gått akterut men ändå - 47 platser - 1600 människor.
Han lät besättningen bilda en kedja i en stor ring runt båt D. Endast kvinnor och barn fick komma igenom.
Någon skrek:
- Kasta loss!

Och klockan 02.05 började den hoppfällbara räddningsbåten D, den sista av alla båtarna, sin nedfärd mot vattnet.
Allt djupare dök Titanics förstäv medan aktern långsamt svängdes uppåt.
Hon tycktes också glida framåt.
Det var denna rörelse som åstadkom den våg som träffade dussintals människor medan den åkte akteröver.
Lightoller iakttog från taket på befälshuset.
Han vände sig om i riktning mot fören och dök i.
När han kom upp till ytan sögs han ner igen pressades mot ståltrådsgallret till ett fläktuttag. Han undrade hur länge han skulle stå ut fastklämd på det här sättet mot gallret.
Det fick han aldrig veta.
En puff av het luft blåste upp honom till ytan.
Flämtande och spottande plaskade han därifrån.

Harold Bride höll också huvudet kallt. När vågen kom grep han tag i båt B som låg upp och ner.
Båten, Bride och ett dussintal andra sköljdes bort tillsammans.

Deb, hopfällbara båten, låg fortfarande upp och ner och Bride befann sig sprattlande under den.
Jack Thayer och Milton Long såg också vågen komma. Istället för att bege sig till en högre punkt tyckte de att det hade blivit dags att hoppa och simma så gott de kunde.
De skakade hand och önskade varandra lycka till.
Long gled ner med ansiktet mot båten.
Tio sekunder senare svängde Thayer sitt andra ben över relingen och satt med ansiktet utåt. Han var ungefär tre meter över vattnet. Sedan gjorde han ett språng utåt så långt han kunde.

Man fick aldrig veta vad som hände med kapten Smith.
Folk sa senare att han sköt sig men det finns inte ett spår till bevis för det.
Strax före slutet såg stewarden Edward Brown honom gå bort till bryggan, fortfarande med megafonen i handen.
När skrovet inte längre kunde hålla emot den otroliga påfrestningen aktern gjorde när hon stod rakt upp i vädret bröts hon itu mellan tredje och fjärde skorstenen.
Nu stod Titanic absolut lodrätt.

Ute i livbåtarna kunde man knappt tro sina ögon.
Under mer än två timmar hade de hoppats trots att Titanic sjönk djupare och djupare.
När vattnet nådde hennes röda och gröna sidolanternor visste de att slutet var nära, men ingen drömde om att det skulle bli så här:
Det överjordiska dånet, det svarta skrovet som reste sig i nittio graders vinkel, den julkorts liknande bakgrunden av strålande stjärnor.
Några ville inte se.
I den hopfällbara livbåten C böjde sig president Bruce Ismay - han stod inte ut med att se henne sjunka.



Två minuter gick, oväsendet upphörde äntligen och Titanics akter sänkte sig något. Så började långsamt glida neråt, när havet slöt sig över flaggstången åstadkom hon ett lätt kluckande.

Hon är borta.
I båt 5 såg tredjestyrman Pittman på klockan och sa:
- Klockan är 02.20.

På tio sjömils avstånd stod andrestyrman och jungman Gibson och såg hur det andra fartyget långsamt försvann.
Omkring klockan två verkade Titanics ljus ligga mycket lågt nere vid horisonten och de två männen trodde att hon måste öka avståndet till dem.
- Anmäl detta till kapten, befalde Stone.

Gibson travade in i karthytten och lämnade budskapet.
Kapten Lord såg sömnigt från sin bädd:
- Var det vita raketer allihop?

Gibson sa ja, och Lord frågade vad klockan var.
Gibson svarade att den var 02.05.
Lord rullade över på andra sidan och Gibson gick tillbaka till bryggan.
Klockan 02.20 ansåg Stone att det andra fartyget var ur sikte och klockan 02.40 talade han om det för kaptenen och fortsatte att betrakta den tomma natten.

Överallt hördes skrik från hundratals simmande:
Jack Thayer som låg på kölen på den upp och nervända båt B tyckte det lät som ett sisande från gräshoppor.
Skriken i natten innebar bara en sak för den livlige och impulsive femtestrymannen Lowe - att ro tillbaka och hjälpa så fort som möjligt.
Därför delade Lowe upp sina 55 passagerare på de andra fyra båtarna men det tog tid att göra omflyttningen.
Därefter ännu mera tid medan Lowe väntade på att simmarna skulle tuna ut så mycket att expeditionen blev säker. Klockan var över tre när båt 14 dök in bland vrakspillrorna och människorna.
Där var inte många kvar.
De fick bara tag i fyra överlevande.

Lowe hade felbedömt tiden det tog att ro till platsen och hur länge en människa kan leva i nollgradigt vatten.
Men Lowe hade åtminstone rott tillbaka.
Havet var tyst.
Ingen kunde se ett spår av liv bland vågorna som krusade den jämna Atlanten när det första gryningsljuset färgade skyn.

Men en man levde fortfarande, det var bagaren Charles Joughin.
Han hade tidigare på natten tagit några drinkar whiskey i sin hytt. När han så hoppade av Titanic, han var den siste som lämnade fartyget, var han rejält dragen av all alkohol att han inte påverkades speciellt mycket av det iskalla vattnet.
Och nu låg han i havet och rörde armar och ben bara så mycket att han höll sig flytande. Klockan var lite över 03.30 när de såg det för första gången - en avslägsen blixt följd av ett buller långtifrån.

När Titanics CQD hade nått fram till Carpathia hade kapten Rostron redan somnat.
Harold Cottam, Carpathias telegrafist, störtade med telegrammet till förstestyrman Dean på bryggan.
De rusade ner till kapten och slängde fram nyheten.
Rostron for upp ur sängen och frågade:
- Är ni säker på att det är Titanic och att man begär omedelbar hjälp?
- Ja, sir.
- All right. Säg åt dem att vi kommer så fort vi kan.

Fartygsbesättningen störtade yrvaket upp.
De flesta brydde sig inte ens om att klä på sig. Fortare och fortare skar det gamla fartyget framåt - 14 - 15,5 - 15 - 16,5 - 17 knop.
Ingen hade drömt att Carpathia kunde drivas så hårt.

Klockan 02.45 såg andrestyrman Bisset en liten ljusstråle som glittrade.
Det var det första isberget.
Sedan ett till, och ytterligare ett. Slingrande och girande smet Carpathia nu förbi isberg på alla sidor utan för ett ögonblick sakta farten.
Omkring 03.35 började de närma sig Titanics position och fortfarande syntes inte ett spår efter henne.

Klockan 4.00 stannade fartyget - de var framme.
Just då flammade en grön blixt till.
Den kom rakt förifrån, lågt ner i vattnet.
Det flämtande ljuset avslöjade en livbåt kanske 300 meter därifrån.

Med gryningens ankomst började livet vakna upp igen på Californian tio sjömil därifrån. Klockan 05.40 väckte överstyrman Stewart telegrafisten Evans och sa:
- Det är ett fartyg som har fyrat av fyra raketer. Vill du se om du kan få reda på om något har hänt?
Två minuter senare brakade Stewart upp till bryggan och ropade:
- Titanic har gått på ett isberg och sjunkit.

Kapten Lord satte genast full fart och styrde mot Titanics sista position.
Nu hade Carpathia börjat att bärga livbåtararna.
Från den upp och nervända livbåten B hördes inga hurrarop.
Lightoller, Gracie, Bride, Thayer och de andra var alltför upptagna med att försöka hålla sig flytande.
Klockan 08.30 gjorde nummer 12 - den sist anlända båten - fast och de skeppsbrutna började äntra sig upp.
Bride kände ett par starka armar sträckas ut mot sig.
Sedan förlorade han medvetandet.
Jack Thayer såg sin mor vänta och rusade i armarna på henne.
Mrs Thayer stammade:
- Var är pappa?
- Jag vet inte mamma, svarade han stilla.

Under tiden grubblade Rostron över vart han skulle föra sina 705 oväntade gäster.
Det blev en resa tillbaka till New York.
Bagaren Charles Joughin låg och sov tungt i sin hytt, likaså Jack Thayer.
Bolagspresidenten Bruce Ismay lämnade inte sin hytt en enda gång under hela resan.

Inom ett år tog han avsked från White Star Line, köpte en stor egendom på västkusten av Irland och förblev totalt ensam tills han dog 1937.

Klockan 08.37 nådde Carpathia fram till piren i New York och började lossa Titanics livbåtar så att hon kunde förhalas.

1 502 människor dog denna kalla aprilnatt 1912, endast 705 av 2 207 människor överlevde.
Titanic upptäcktes den 1 september 1985 av Robert D. Ballard.
Hon ligger på cirka 3 800 meters djup.
Fören och aktern ligger ungefär 600 meter ifrån varandra.

Fakta om Titanic
Längd: 265 meter
Bredd: 27 meter
Vikt: 66 000 ton
Höjd: Som ett elvavåningshus (9däck)
Passagerare: 2 207, inklusive 899 besättningsmän
Rumfördelning:
1:a klass 416 rum, 928 bäddar
2:a klass 162 rum, 510 bäddar
3:e klass 928 rum, 40 bäddar, 473 sittplatser
Hastighet: 24-25 knop
Överlevande: 705
Omkomna: 1 502
Titanic ligger på ca 3 800 meters djup







Text: Dennis Johansson Hall