Några har åkt till Turkiet, andra ska snart till Spanien och Lovisa far till Grekland på måndag.Jag, jag ska snart till min "kyrka" i England, Anfield stadium.
Det är märkligt hur det ter sig ibland här i livet.
Hur blev det så här stolligt med mig - med så många bollar i luften hela tiden?
Det är en fråga jag så ofta ställer till mig själv men aldrig kan förklara.
När ett projekt är över har förmodligen ett nytt tagit vid, innan det andra nått sitt mål.
Och jag fixar det.
Hur?
Varför?
Måste jag göra allt det där? Är det mitt kall? Hur blev det så?
Ja, säg det?
Jag har nog alltid varit så här och faktiskt så vet jag inte vad som kan stoppa mig från detta beteende.
Nu närmast är det tid med familjen, heltid på tidning, heltid med mässa - konsert - stand-up - modevisning - dansuppvisning, landskampsarrangemang, cupplanering, speakeruppdrag för två fotbollsklubbar plus ett par fotbollslandskamper innan handbollssäsongen tar vid, ordförandeskap, val i Sverige och ännu mer mässa/mässor.
Hur hinner jag med allt detta?
Hur gör jag för att ha kontroll på allt?
Vilken typ av ledare är jag egentligen, för ledare det vet jag att jag är?
Vad händer med mig om jag skulle lägga ner företaget, min roll som ordförande etc etc - faktiskt kanske det är svaret på varför jag håller igång:
Jag är för rädd för att ta reda på vem jag skulle vara utan allt detta.
Kanske är det svaret på mina frågor - rädsla.
Vad grundar sig det i?
Det blev kanske för djupt detta, men ligger man sömnlös och lyssnar till lillsonens rasslande andning med inslag av snarkningar och misströstar en del...
Ja, då är det svårt att undvika att tankarna sätter igång...
Rädsla - det kanske är nattens ord...
... vem vet?
Inte jag i alla fall.
// Dennis
