Så har det gått en tid... snart två månader! Hjälp vad tiden har gått fort. Igår var Noah på 2-månaderskontroll. Han vägde 4650 gr och var 54,5 cm lång. På skötbordet visade Noah vad han gör bäst, skrattar, pratar och... kissar... Fnissade för mig själv när läkaren plötsligt steppade åt sidan och värsta strålen landade över både läkaren och golvet. Duktig kille. Allt såg bra ut, han växer som han ska och utvecklas som han ska.

Sköterkan på BVC hade fått ett litet uppdrag av mig när vi sågs första gången. Jag eftersökte någon i min ålder som nyss fått barn också. Känner att det vore lite mysigt att ha någon att ta promenader med eller bara sitta och dricka kaffe och snacka skit med. Någon som inte är 23 år och fått första barnet och springer på alla aktiviteter som finns. Nu fick jag i alla fall ett namn på en tjej som nyss fått en liten kille också. Ska bli jätteintressant och se om det finns kompispotential. Återkommer om det.

Sanna är i Göteborg på PRAO, jag har inte en susning om hur hon har det. Jag tänkte att jag skulle låta henne få vara ifred lite. Jag fick ett sms av henne igår, så jag vet att hon lever i alla fall. Det är väl ett tecken på att det är bra när jag inte hör något.

Hugo har haft ondare i sina höfter den senaste tiden. I går fick jag hämta honom i från skolan, fröken ringde och sa att han klagade (tillhör verkligen ovanligheterna) och medicinen hjälpte inte. Han kunde knappt gå utan släpade sig fram, fröken sa att han är till och med var tyst och det är verkligen ett tecken på att han har ont. Gör ont i mig när jag måste bära honom, och samtidigt helst inte ömka honom. Han måste lära sig att det är så här det är.

I dag har jag pratat med ortopeden och nu blir det röntgen igen för att se att det inte blivit värre och de skulle skulle skynda på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, så han får komma dit. Men jag tror att jag har en ännu snabbare väg in... Dennis "flippade" ur idag på sjukvården i Värmland och har ringt runt halva Sverige för att få tag på proffessorer som kan hjälpa Hugo. Till veckan ringer en Proffessor från Lund till Dennis och han jagar AL Barnsjukhus just nu... Så vi får väl se vad detta leder till.

När man har fyra barn, vart hittar man då tiden och orken att prata och planera? Det ät just nu ett aber för oss. När vi väl är ensamma sitter vi som zombies och kommer inte fram till något vettigt alls. Att få till tillvaron så det funkar för alla är en gåta som vi inte har löst än.  

Nu medan jag sitter och skriver hos mormor och morfar hör jag hysteriskt barnskratt från altanen, Lovisa skrattar så hon tjuter, det är så härligt att höra. Precis brevid dem ligger Noah och sover. Nu ska jag ta och packa in alla barn i bilen och åka hem och steka raggmunk och bacon. Först behöver nog Noah tankas.

Kram

// Anette