Fam Johansson-Hall-Rosendahl

Att gifta sig anses av många vara det största som kan hända en person i livet utöver när barnen föds.

Med det i bagaget och vetskapen om att Anette alltid drömt om att få vara prinsessa för en dag satte vi igång med planeringen av vårt gemensamma bröllop lördagen den 18 juni 2011.

Det hela inleddes för mer än ett år sedan och Victoria och Daniel var till viss del inspiration.

Jag sa till Anette att vi borde gifta oss "kungligt" och därmed i närheten av det kungliga bröllopsdatumet (19 juni). Efter att jag kikat i kalendern för 2011 så föreslog jag lördagen den 18 juni, det vill säga en dag "fel". Det var för över ett år sedan det.

Den 18 juni 2010 förlovade vi oss och ringbytet skedde på Stora Kils kyrkas kyrkogård - jag hade önskat att min morfar (Henry) skulle bli vittne till förlovningen och Anette tyckte att det lät konstigt men ändå bra på något sätt - hon visste vad han betydde för mig och Noah fick även Henry som mellannamn.

Exakt ett år senare skulle vigseln äga rum.

Tidigt hösten 2010 ringde jag till Hammarö församling och bokade in både kyrka och präst (prästen fick vi utbytt ett par månader före vigseln på grund av semester). Naturligtvis fick vi det datum och den tid vi ville ha - vi var ju så tidigt ute. Redan där började planeringen lite smått.

Vi visste båda vad vi ville ha och hur vi ville att det skulle se ut på den stora dagen.

Ett riktigt sagobröllop som hämtat ur sagans värld.

Nu blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det återkommer jag till längre fram i texten.

Väldigt tidigt, redan under sommaren 2010, visste jag vem jag ville ha som bröllopsfotograf och honom bokade jag upp direkt. Erik Mårtensson är en jäkligt bra kille och han är mycket duktig på att skjuta bilder i rätt ögonblick, jag visste vad jag skulle få om jag bokade honom. Till livesång hade jag några galna idéer till en början. Jag skickade mejl till både Cecilia Vennersten och Helen Sjöholm men båda var redan uppbokade (Anette visste inget om mina planer). Efter att ha fått nej från dem kom jag på att jag faktiskt känner en riktig sångfågel i otroligt duktiga Jessica Blomqvist (som släpper sin debutskiva "Paradisfabriken" inom kort). Jessica som jag lärde känna under min tid som fotbollstränare, på den tiden gillade jag hennes vänsterfot nu för tiden gillar jag sångrösten. Jag ringde upp henne och hon kikade i sin almanacka och sa direkt att hon självklart skulle komma. I ett sent läge bestämde vi oss för vilka sånger hon skulle framföra och det blev Shania Twain's "Still the one" (Anettes favorit) och som utmarsch valde vi (jag) Gerry & The Pacemakers och Liverpool FC's stora fotbollssång "You'll never walk alone" (av de allra flesta ansedd som den största fotbollssången i världen och jag har upplevt den på plats på Anfields läktare, ett annat riktigt stort ögonblick i mitt liv). Den valdes av två orsaker, kärleken till laget och deras fotboll samt titel "du går aldrig ensam".

De sista två tre månaderna inför vår och Noahs stora dag började det mest intensiva förberedelsearbetet. Det gjordes inbjudningslistor, inbjudningskort, bröllopsprogram, planerades för genomgående färgtema, kläder skor och annat till sex personer plus mycket, mycket mer. Det var både kämpigt men också väldigt roligt. Jag och Anette jobbade stenhårt mot samma mål men vi hade inte klarat oss utan den hjälp vi har fått. Barnen har visat tålamod och deltagit i förberedelserna, Eva, Lennart, Maggan och Sven har dragit ett stort lass i hjälpen (stort, stort tack!!!). Hjälpen vi har fått på vägen fram är ovärdelig.

Den störstaste dagen närmade sig allt snabbare och snabbare.

Anette hittade en bröllopsklänning på blocket som hon ville titta på. Så blev det såklart och vi åkte till Örebro. Svärmor och Noah var med. Jag fick gott stanna utomhus med Noah medan Anette provade klänningen, jag fick inte titta och ville inte titta före kyrkan.

Efter att ha provat klänningen blev Anette förälskad i den vackra dressen och med oss hem hade vi ett paket med en bröllopsklänning.

Mina kläder, frack med mera, beställde vi på nätet.

Vi skulle bli så fina och Anette skulle få sin dröm uppfylld - prinsessa för en dag (för mig, som jag sa i mitt tal, är hon prinsessa varje dag men ni förstår också vad hon menar).

Mat, bröllopstårta, brudbukett, tärnbuketter och mängder av dryck beställdes sista veckan.

Att det skulle finnas utrymme för en stor fest det ville vi hela tiden.

Fasa om mat och/eller dryck skulle ha tagit slut i ett tidigt skede under bröllopsfesten.

Vi laddade ordentligt istället - riktigt ordentligt.

Tre kylskåp kördes extra till festlokalen på Hallersrudsskolan, där stod redan ett och kanske hade vi behövt ett kylskåp ytterligare.

I påskas köpte vi en ordentlig fyrverkeripjäs som vi ville skulle saluteras. Vi diskuterade länge om vi skulle lägga ut pengar på den detaljen men efter ett par dagar hade vi den undangömd hemma (ingen mer än vi visste om den, inte ens barnen).

Två dagar före the big day tog jag semester och det var mycket att förbereda. Dagen innan var det fullt ös med dukning, bordsplaceringar, discoanläggning, den fina bröllopsbågen och stuvning av all dryck. Festlokalen pyntades ordentligt för bröllopsfest - det andades spänning, kärlek och nervositet i väggarna på Hallersrudsskolan.

Vårt hårda arbete innan med att få till helheten med lokalen visade sig vara ett viktigt arbete, vi var båda supernöjda när vi lämnade lokalen tidigare än väntat på fredagskvällen.

Kvart över nio hämtade Lennart Anette som skulle till frisören och fixa bröllopsfrisyren (Anette berättar mer om sin dag i en egen text). I samma veva kom farmor och farfar hem till oss för att ta hand om Noah och till en början även Hugo och Lovisa. Jag och Sven åkte vid tiotiden till Bergvik för att hämta bröllopstårtan och maten. Samtidigt i festlokalen ordnade Eva och Carina (Anettes storasyster) bröllopsbågen med rosa rosor.

Först tog jag och Sven den enkla biten, det vill säga de sju brickorna med mat och gick ut till bilen - sen började mina nerver smyga sig på ordentligt. Bröllopstårtan i fyra våningar, varav tre redan klara våningar, skulle i en specialgjord tratt fraktas, först till bilen och sedan i snigelfart till festlokalen för att där ställas in i ett kylskåp. Jag var livrädd på riktigt, en riktig pers.

Men det gick bra och jag tror att det bland annat därför blev en så avslappnad stämning hemma. Jag satt, egentligen halvlåg, i soffan och smuttade lite på en flaska vitt. Jag var med mina mått mätt väldigt lugn och det var en skön känsla.

När klockan närmade sig ett började jag röra på mig. Duschen och påklädnad hägrade och jag var helt klar till halv två. Då åkte Sanna, Hugo och Lovisa med Sven till kyrkan. Stressen smög sig på när de fem minuter senare kom tillbaka och hade glömt något. I väg igen och sen kom Sven och hämtade dopbarnet Noah, farmor och min kompis Andreas som kommit till oss för han skulle övernatta där. Samtidigt kom Lennart för att hämta mig, det var stressigt ett tag där.

Men vi kom såklart i väg och när jag steg av bilen utanför kyrkan smög sig nerverna på igen.

Nu var det på riktigt.

Det var en häftig känsla som kröp upp genom kroppen, riktigt häftig.

Lennart körde vidare för att hämta bruden.

Nu var klockan fem i två.

Vi skulle bli lite sena men vad gör det en sådan dag.

Jag stod där utanför Hammarö kyrka och trampade. Med mig stod Sanna, Hugo och Lovisa så fina och bara väntade.

Vi väntade på prinsessan.

Och så kom hon, jag påminner om att jag inte hade sett varken håruppsättning eller brudklänning innan.

Wow, så vacker hon var min brud.

Jag kunde inte sluta titta på min underbara fru.

Hon strålade.

Jag var inte lika nervös längre.

Nu var det bara ett lyckorus som smög sig på.

Anette var fantastiskt vacker i den vita brudklänningen med brudbuketten i handen och frisören hade gjort en bedårande håruppsättning.

Det var så vackert alltihop.

Vi ställde upp oss.

Lovisa var så otroligt söt i sin vita klänning, de fina skorna och tärnbuketten som hon höll i så hårt. Sanna hade fixat frisyren på Lovisa och sig själv och de var nästan identiskt vackra. Hugo var ganska lik mig med en stor fin ros, fina skor, vit skjorta och svart väst.

Lovisa och Hugo stod framför oss, vi hade övat på gången ett par dagar innan.

Efter dem stod jag till höger om Anette.

Jag minns hur jag viskat i hennes öra hur vacker hon var och fått det där underbara leendet, som bara Anette kan ge, tillbaka.

Bakom oss stod tärnan - jättesöta Sanna med likadana blommor som Lovisa.

Vi var redo.

Kyrkklockorna ljöd och sen öppnades dörrarna.

Det var häftigt.

Vi gled in sakta över golvet och fram till altaret.

Det var en oerhört fin halvtimme vi genomförde i kyrkan inför vår familj och våra vänner.

Prästen, Maria Hallén, var lugn och det kändes bra, Sanna läste ett bibelord, Jessicas sång, psalmer och dopet där Kerstin, Noahs Gudmor, kom upp med vår son. Jag läste upp Noahs alla namn (Noah, Henry, Erik Johansson Hall) och ett bibelord.

Efter utmarschen till tonerna från "You'll never walk alone" gick vi upp en trappa för att våra gäster skulle ta sig ut.

Därefter kom vi ut en annan väg där vi möttes av ris, såpbubblor och smattrande kameror.

Det var som på film.

Kramkalas, familjefoto och vidare tillsammans med Erik för att ta bröllopsbilderna, porträttbilder med mera (de berättar jag inte om, de får du se lite längre fram i tiden).

Våra vänner åkte till festlokalen och väntade in oss.

När vi väl kom till Hallersrud så hade klockan hunnit bli över fyra och gästerna hade fått vänta en bra stund på oss.

Tur att det var så himla bra väder och att det fanns lite lekgrejer kvar på skolgården - det hjälpte till.

Vi kom och alla fick champagne.

Anders "Albin" Albinsson hade jag utsett till toastmaster, med Anettes samtycke. Hans debut.

Albin hälsade alla välkomna och vi skålade innan vi gick till bords.

Hemliga uppdrag, gästbok, "öppnas-vid-senare-tillfälle-brev" och toastmastertal följde.

Vi högg in av maten och vinet.

Jag bara njöt av situationen.

Njöt av stämningen.

Efter hand presenterades den ena talaren efter den andra.

Sanna inledde med ett jättefint egenskrivet tal. Hon var jätteduktig (jag får till och med en tår i ögat när jag tänker tillbaka på det nu). Anettes arbetskamrater Ingrid och Kerstin höll ett fantastiskt kombinerat tal där Ingrid började med att beskriva arbetssituationen och Kerstin tog över med vänsituationen. Jag tyckte det var riktigt bra tal och väldigt roligt att höra om Anette. Att hon var älskad visste jag men nu fick jag ett större kvitto på hur älskad hon var.

Bland vännerna på min sida höll Andreas Hansson, Mikael "Kostymen" Dahlgren och Rolf Johansson tal.

Andreas tal var väldigt rörande, inte bara för innehållet utan även för att han verkligen gjorde det - det var oerhört starkt och imponerande tycker jag. Mikael pratade om snäckor och barndom och om vänskapen genom 30 år medan Rolf pratade om fotbollen och vår kärlek - det var fantastiskt roligt att alla tre tog sig tid och mod att hålla tal. Jag är verkligen tacksam.

Efter mat var det en kort paus innan bröllopstårtan och kaffet. En perfekt paus.

Jag och Anette visade prov på samarbete när vi tillsammans långsamt skar upp den fina tårtan och gav varandra en varsin första tugga.

Det kändes vackert på något sätt.

Under kaffet var det brudens och brudgummens tal, damerna först. Anette inledde med att få folk att skratta när hon beskrev sig själv i mängder av superlativ och sedan sa att jag hade haft en himla tur. Jag höll med. Det var ett fantastiskt vackert tal av Anette, det rörde mig.

När jag skulle ta till orda med mitt långa (allt för långa kanske) tal så var jag oerhört nervös. Det var värre än att stå i centrum på en fotbollsarena och vara speaker inför 9 000 åskådare. Jag var jättenervös men lyckades ändå förhoppningsvis få fram mina budskap om kärlek och tacksamhet till familjen.

Kvällen fortsatte och tyvärr lämnade Lovisa och Hugo festen vid 20-tiden för att åka hem till deras andra föräldrar.

Första dansen plus tre andra ballader ljöd ur högtalarna i discoljuset. Jag och Anette dansade såklart första dansen och vi hade valt Elton Johns "Can you feel the love tonight" ur filmen Lejonkungen. Det var en härlig känsla att stå där i mitten inför allas ögon och hålla bruden så nära. Det var som om allt annat bara försvann.

Presentutdelning följde och därefter saluterade vi på skolgården.

Det small ordentligt och fyrverkeriet hade synts över i stort sett hela Hammarö och även ute på Vänern.

Häftigt var det i alla fall.

Saluten fick också bli startskottet på en härlig danskväll där jag tror att alla deltog i dansen. Bland annat hörde jag att Rolf och Gunn-Britt hade flytt det något höga ljudet och dansat i hallen. Mikael fick upp mig på bordet och han började hoppa så att benen nästan vek sig. Det buggades, studsades och sjöngs (eller vad man nu kallar det :). Det var en fantastiskt rolig fest och alla minglade med alla. Det kändes som att alla verkligen hade så himla roligt på sitt sätt. Anette lämnade väl aldrig dansgolvet och andra nöjde sig med bara mingel. Lillen (Tobias) blev kvällens buggkung och fick slita ett tag men jag vet att han gillar att bugga så det gjorde honom ingenting.

Det gjorde mig alldeles varm inombords att se att alla hade så himla roligt.

Framåt två lämnade jag och Anette festen och for vidare till bröllopssviten på Plaza i Karlstad. Där möttes vi av ett fantastiskt rum med skumpa, jordgubbar, choklad och jacuzzi - det var inget vanligt rum och där slutade informationen därifrån :)

Vi var så himla lyckliga när vi vaknade på söndagsmorgonen.

Så lyckliga över att vara gifta.

Så lyckliga över att hela bröllopsdagen blivit så lyckad.

Allt hade klaffat, varenda detalj - vi kunde inte peka på något som felat.

Förberedelserna, kyrkan, sången, fotografen, prästen, festlokalen, den faktiskt perfekta festplatsen, toastmastern, musiken på kvällen, hotellet... ja, allt hade klaffat och vi kände oss så nöjda.

Som jag skrev i början av texten så blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss - det blev fantastiskt mycket bättre.

Anette var prinsessa för en dag.

Jag var prins för en dag.

Och vår bröllopsdag var helt enkelt sagolik.

Precis som tagen ur en saga.

Återigen ett STORT tack till alla som har hjälpt oss, stöttat oss, tagit med oss på svensexa/tjejkväll och alla vänner som ville vara med och fira oss på vår stora dag.

Vår bröllopsdag!

Jag älskar dig Anette Johansson Hall!

STOR KRAM TILL ALLA!

// Dennis