Fam Johansson-Hall-Rosendahl

Fjorton dagar kvar och oro istället för pirr

Kategori: Barn & Familj

Sommarfars.
Akt 1.
Plus pausen.
Sen fick vi avbryta och åka hem.
Noah hade skrikit oavbrutet i nästan två timmar.
Oron fanns att det var något med honom, kanske något med öronen, så vi lämnade läktarrad nummer tretton och åkte hemöver.
Mer orolig för Noah än bitter på att inte få se färdigt - självklart.
I bilen tillbaka sa jag lite på skämt till Anette: "du ska se att han sover när vi kommer fram".
Mycket riktigt.
Noah sov, förmodligen helt utmattad av att ha skrikit så mycket som han måste ha gjort.
Det märktes att han hade satt Sanna, Eva och Lennart på ordentliga prov.
Det var nämligen inte bara Noah som var helt slut.
Och ingen kan förklara vad som hänt, det är bara Noah som vet.
De hade försökt med allt det som brukar fungera men han hade bara fortsatt skrika.
Öroninflammation?
Saknade mamma?
Väldigt trött efter en hel dag utomhus (då vi varit på hästsläpp)?
Omöjligt att veta vad som var felet.
Han hade hållit på hela tiden sedan vi åkte på farsen.
När han vaknade efter en kort stunds sömn skrattade han och jollrade, som om ingenting hade hänt.
Fenomenet ipren (han fick stolsvägen om han hade haft ont någonstans) eller fenomenet föräldrar (läs: mamma) - det är det bara Noah som har svaret på.
Och det viktiga är han mår bra.

Men om han nu skrikit så mycket för att mamma inte var i närheten, då blir jag verkligen orolig.
Om fjorton dagar är det bröllop och bröllopsfest.
Då har vi endast det biologiska ansvaret över Noah.
Barnvakt den dagen och natten har farmor snällt lovat att vara.
Om det är orsaken så har farmor en av de viktigaste rollerna för en lyckad fest och det vet jag att hon gärna har. Hon vill gärna ta hand om Noah, men om han tyr sig så mycket till Anette att han skriker i timmar kan det bli problem.
Självklart är det en aning oroväckande om det skulle vara - vi vill ju alla att det ska bli en så bra bröllopsfest som det bara kan bli.
Bröllopsfesten är ju ett minne för livet - oavsett vad som händer.

Fjorton dagar kvar - bara...
Och det jag oroar mig mest för i skrivande stund (!) är Noah under den 18 juni.
Givetvis kommer den oron att släppa, säkert redan i morgon och jag vet att farmor också klarar av Noah, precis som alla andra. Normalt är han ju ett väldigt tacksamt och enkelt barn att ha och göra med.
Det som hände i kväll var troligen bara en engångsföreteelse.
Kanske har det ett samband med rad nummer tretton.

Vi tar oss inte ut så ofta, jag och Anette.
Inte ensamma i alla fall.
Det är också något som var tråkigt med det som hände i kväll.
Noah (och övriga barn) kommer först.
Vi fick i alla fall någon timme tillsammans.
Det är det positiva.

// Dennis

Kommentarer

  • Ninni säger:

    Lilla Noah..det var säkert en engångsföreteelse..trött kanske.



    Ha en fin dag!!

    2011-06-06 | 10:12:45
    Bloggadress: http://ninni.blogg.se/

Kommentera inlägget här: