Första förvärkarna fick jag den 19 dec. Då trodde jag att det var dags att åka in. De kom regelbundet och var inte att leka med. Ansträngningarna efter födelsedagsfirandet den dagen hade blivit för mycket, det gav med sig efter nån timme som tur var. Då var vi inte redo!



Ikväll har förvärkarna inte heller varit nådiga, skillnaden nu är att jag njuter av dem, jag vet att de leder någonstans. Det närmar sig. Jag är så redo, jag vill bara föda nu! Det är svårt att sova, gå... skala potatis är stört omöjligt. Armarna räcker ju inte till! Imorse trodde jag att jag skulle få be om hjälp att få på mig byxorna. Det kryper i kroppen och irritationen ligger och gror hela tiden.

Kom ut nu lilla Be-lila...

// Anette