Det var en kämpig dag igår. Kl 7,20 åkte vi och lämnade de små på skolan och sedan vidare till sjukhuset. Bilen var fylld till bredden med packning, såg ut som vi skulle vara borta i två veckor. Humöret var gott och vi var laddade. Förberedelse startade på en gång, vår barnmorska, Kobra (Dennis bara skakade på huvudet och sa, "Jag som hatar ormar...") kollade hjärtljud under en timme så allt såg okej ut. Sedan fick jag en injektion med Bricanyl för att livmodern skulle slappna av, jag kan säga att det var det enda som blev avslappnat. Jösses vilken reaktion på kroppen det ger, hjärtklappning och värsta skakningarna. Sedan blev det rummet fullt, bl a en läkare som jag känner, det var lite mysigt att hon var med... Läkaren som gjorde vändningen C-H Hilmertz, ultraljudssköterskan och Kobra. Dennis hamnade vid huvudändan hos mig. Jag var nervös så det värkte i mig men det enda jag tänkte var, bara jag slappnar av går allting bra. Jag försökte bara blunda och andas, jag fick höra att jag duktig som kunde slappna av, löjligt egentligen att bli glad att höra att man är duktig men det ger någon extra kick när man vet att man gör något bra.

Vändningen lyckades utan att behöva krångla allt för mycket. Att det gör ont gör mig ingenting, det är hela karusellen runt allt som är jobbigt. Usla minnen dyker hela tiden upp. Efter vändningen kontrollerades hjärtljuden igen och det var fullt ös i magen. Bellila tycker inte om att ha huvudet åt det hållet, det kan ju konstateras. Hjärtljuden var något höga, men de kan bero på att jag var så påverkad av Bricanylen. Sedan skulle vi upp och trava en stund och vi passade på att äta, sedan en kontroll till. Allt såg bra ut. Läkaren undersökte mig för att se om förutsättningarna för att sätta igång förlossningen var goda. Han tyckte inte det, jag var inte nog mogen för att sättas igång och kan trodde att det skulle bli för jobbigt. Snopna och besvikna gick vi därifrån med en ny tid för kontroll nästa torsdag.

Vi åkte hem under tystnad och vi var båda riktigt besvikna. Jag såg det här som en utväg att få en vaginal förlossning, nu känns det som snittet närmar sig istället. Det är tungt, minnen susar runt i huvudet och det känns som det går åt fel håll. Någon slags skuldkänsla tynger mig. Jag tog en promenad och försökte reda ut tankarna. Dennis och jag hade ett bra samtal som lugnade och efteråt kunde jag andas igen. Jag behöver lugn och mycket kärlek nu.

Barnen får stå tillbaka nu, jag orkar knappt med mig själv. Igår tolkades min besvikelse och oro som ilska, det är så mycket som måste förklaras, men om jag inte orkar vad gör jag då? Hugo och Lovisa åker bort i helgen, Sanna blir nog kvar hemma. Hoppas jag får hämta krafter.

Huset är alldeles tyst nu, Dennis tar igen förlorad sömn med råge. Känner mig ensam med mina tankar just nu, får nog gå och be om lite sällskap.

Det kommer att bli bra.

// Anette