Fredagar är mördande, då är pressen mot deadline enorm och man längtar efter att arbetsdagen ska vara över - och att man hunnit lämna allt material i rätt tid.
Sen blir det kväll.
Och ofta mer arbete - jag är en arbetsnarkoman, inget snack om den saken.
I dag var tanken och planen att få en soft kväll i fint väder tittandes på fotboll i Kil.
Jag, Anette, Hugo, Lovisa och Noah.
Sanna härjar hellre med sitt, var min tanke.
Men Hugo och Sanna skulle till Kristinehamn, även om Sanna fick ändrade planer och stannade hemma. Lovisa hade ont i magen och blev liggandes.
Nej, det blev inte som det var tänkt. Vi blev hemma.
Jag bestämde mig då för att dra ett spår med gräsklipparen - då gjorde jag åtminstone ett jobb, arbetsnarkoman som jag är.
Nu sitter jag i trädgården och lyssnar på Noah och alla fåglar.
Fredag, ledig... nej, livet bara öser på.
I helgen bör jag få min dos av fotboll, då ska jag ju jobba på Tingvalla och Stora Valla.
Oerhört synd att planerna oftast raseras, men är lilltjejen sjuk så är hon.
I kväll åker Lovisa också i väg, Hugo är hos sin pappa och Lovisa åker till mamma.
Om 23 arbetsdagar blir jag pappaledig, undrar hur det blir då?
Klockan hade passerat 23 på måndagskvällen. Jag satt ensam uppe och tittade på Navi CIS på TV3, alla andra sov (kanske inte Sanna men hon var på sitt rum).
Plötsligt knackade det högt från köket. Fyra knackningar, knack - knack - knack - knack.
Jag tänkte att Victor var hemma, utanför, och busade mot fönstret. Jag smög och tittade... men naturligtvis var det ingen Victor där.
Däremot var ALLA köksluckor inklusive grytskåpet, sophinksskåpet och de andra nedre luckorna öppnade.
Alla luckor stod på glänt - det vet jag att de inte gjorde innan.
Då när jag stod i köket och stängde luckorna hörde jag steg i trappan - Sanna, tänkte jag...
Ingen Sanna, och ingen grind som öppnades - däremot ett ljussken, ett svagt ljussken föreställande en man som jag inte kände igen.
Jag blinkade och både mannen och skenet var borta.
Nedanför trappen stod Noahs gunghäst och vajade fram och tillbaka, som att någon satt på eller stod och vickade den.
Vad händer, tänkte jag...
Sen slutade gunghästen hastigt att röra på sig, en kylig snabb vind blåste mot mig - sen var det lugnt.
En inre ro smög sig på mig, nu var det bara jag igen.
Lustigt.
Tre (!) konstiga händelser inom någon minut.
Hur?
Varför?
Vem?
Vad?
Får jag svaren en dag?
Under helgen, fredag till lördag, befann jag mig i Nacka, Stockholm.
Jag hade utsetts att få vara en av de värmlänningar som Centerpartiet vill framtidssatsa på.
Utbildningen hette Ledare 2020.
Oerhört intensiv utbildning med tre tunga ämnen, men oerhört bra och givande.
Jag var i grön grupp, en av tre grupper, och fick börja med 4,5 timmes ledarskap för att sedan få lika lång tid i media - det var fredagen det. Dessförinnan åkte jag tåg till Stockholm från klockan 6.25 och sedan spårvagn och buss för att nå fram till hotellet i Nacka. Kvällen bjöd på god mat, dryck och mingel.
På lördagsmorgonen efter en snabb hotellfrukost var det del tre för min del, retorik.
Nästa gång jag ska i väg blir i oktober - då utbildningen är över tre tillfällen á två dagar.
I dag säger vi grattis till "Emil i Lönneberga" som fyller 50 år.
Astrid Lindgrens buspojke har en stor del hos de flestas hjärtan.
För mig var han lite av en idol när jag var barn - hujedamej tyckte nog min omgivning. :-)
Som du kunde läsa i mitt förra blogginlägg så fyller i dag min morfar, Henry "Säffle-Johansson" Johansson, 100 år.
Åtminstone skulle han ha gjort det om han varit i livet.
Nu ligger det en liten sten från mig på hans och mormors gravsten på kyrkogården i Kil.
Med en av bilderna nedan visar jag vilken fin utsikt de har där de ligger.
Morfar - alltid saknad...
// Dennis
Den 20 maj 1913 föddes min morfar, Henry Johansson.
Han kom senare att kallas "Säffle-Johansson" under karriären som boxare.
1994 gick han bort, 81 år gammal.
I dag hade han blivit 100 år om han varit vid livet.
Stor saknad!
(Jag hälsar på dig och mormor på kyrkogården senare i dag)
Bilden nedan togs av VF som gjorde reportage med morfar inför hans 80-årsdag.
Frun fyllde år och Norge firade nationaldag i fredags.
Då var alla hemma.
Till och med kusinerna, med flickvänner, som kommit hem från Oslo - hellre fira moster än 17:e maj.
Kul!
Grillat, tårta och tårta, vin och en och annan kall.
Fina presenter.
Frun var nöjd med sin födelsedag!
// Dennis
Idag har det varit varmt och underbart skönt. Nu bränner skinnet lite skönt efter en dag på Lunnevi och polspel för Lovisa. Noah var genomsvettig när vi kom hem och kläderna åkte av snabbt. Igår fick jag utemöbler i födelsedagspresent, en stol har blivit ihopskruvad än så länge och den ser ut att vara rätt skön. // Anette
Kommande helg spelas sista omgången i Premier League 2012/2013.
Liverpool tar på Anfield emot QPR, Queens Park Rangers, och det blir Jamie Carraghers sista match i karriären. Därefter lägger backhjälten fotbollsskorna på hyllan och fotbollsexpert på brittiska TV-kanalen Sky Sports.
Carra fick aldrig vinna ligaguldet, närmast var andraplatsen säsongen 2008/2009. Men han kommer aldrig glömma den magiska majkvällen i Istanbul 2005, när The Reds vände 0-3-underläge mot Milan till 3-3 och seger efter straffar.
Liverpoolsonen har spelat sig till legendstatus hos fansen på Anfield och förmodligen kommer en och annan tår fällas under hans avskedsmatch.
Tack Carra för allt du gjort!
Matchstart söndagen den 19 maj klockan 17.00.
Vi skulle nog ha döpt honom till Emil. Det blev tyst i två sekunder, det innebär trubbel i det här huset. Jag ropade och ett litet skyldigt ja hördes. Men ingen Noah syns. Jag går mot ljudet.
Nu är kontoret på jobbet en bastu, åtminstone på eftermiddagarna. Mitt rum är i solväggen och i dag var det lätt över 30 grader.
Desto skönare ute med härliga vårvindar, sol och människor på stan som sitter och gottar sig med glass.
Det är vår, äntligen!
Ett annat gôttit vårtecken var att bilen var så varm att AC:n inte räckte utan jag fick åka hem efter jobbet med nerdragen ruta (bilden) för att inte svettas ihjäl.
Också härligt!
Nyligen (18.35) kräktes Noah igen, det var tydligt långt innan att han inte mådde bra. Men i duschen efteråt var det som vanligt piggare toner och kviddevittrande från lillkillen.
Under dagen i dag fick han ett par ursnygga Pumadojjor (bilden) av farmor och farfar plus lite fotbollskläder. Svenska landslagsdressen provade han direkt och dessutom fick han den röda spanska landslagströjan - båda tröjorna med nummer tio.
I går Sanna.
I dag Noah.
Magsjukan går runt, runt, runt... och nyligen var ju lilla Noah sjuk - så, igen... stackaren.
På kvällen var det kört igen...
Läge att bli friska nu!
Jag tänkte när jag satt på altanen med kaffe och tilltugg att Gud så skönt det är att inte göra nåt. Diskmaskinen går, tvättmaskinen går, dammsugaren har dragits runt redan. Finns inga måsten i detta nu... Så skönt. Noah satte just på tv'n och kollar på sport "cykeln" säger han, vet inte vad det är men nåt... Hugo är hos kompis. Shit, nu pep diskmaskinen!
När vi gick på stan förälskade sig Noah i en balanscykel. Han skrek rakt ut när han såg den. Måste säga att jag förstår honom. Kunde ju inte låta bli att köpa den! Jag satte ihop den när jag kom hem, men det gick sjutton inte att få fast sadeln. Premiärturen får vänta tills pappa kommer hem!
Hugos presentkort brände i fickan. Det fick bli en tur till Mitt i City och köpa upp det. Samtidigt passade vi på att smocka i oss pannkakor och grädde. Det blir man aldrig för stor för.
Vi satt och slöade på altanen, hunden travade runt och Noah satt på golvet. Sedan pekade Noah under bordet, "ankan!" Där låg en död koltrasthona (enl Hugo). Jakthunden märkte ingenting. Efter mycket om och men vågade jag peta på fågeln, har väl sett för mycket skräckfilm. Stendöd! Nu går Noah runt och sjunger "Ankan, ankan se så stor jag är..."
För andra hemmamatchen i rad fick Degerfors flytta till Behrn Arena i Örebro när man på lördagseftermiddagen tog sin ann Varberg i Superettan.
Som speaker är det en ganska häftig känsla att vara på en sådan här arena, men som supporter och aktiv är det en mardröm att behöva flytta från sin egen borg.
Dock verkar Degerfors trivas rätt bra på Behrn Arena eftersom man i dag tog sin tredje raka seger, sista höstmatchen inräknad.
Det blev en svängig tillställning som hade hela fem varningar plus en utvisning (för två varningar). Gästerna tog ledningen i första halvlek, kvittering strax efter paus och därefter ledningsmål för hemmalaget. Kvitterat igen till 2-2 innan Degerfors avgjorde med kvarten kvar.
Efter matchen var det två personer, vid olika tillfällen, som tillhörde medarrangerande Örebro SK som frågade mig om jag var speaker på alla matcher (med syfte på matcherna som spelas på Behrn Arena). När jag svarade alla Degerfors hemmamatcher så sa de "synd" båda två.
- Du skulle vara speaker för ÖSK också.
- Tack, jag tar det som en komplimang, svarade jag.
Absolut roligt att höra - även om det inte kommer bli så. När beröm kommer utifrån växer man och det är så sällan man får veta vad folk tycker (bortsett från om man gör fel såklart).
Nästa hemmamatch ska enligt rapporter spelas på den ordinarie hemmaborgen i Degerfors. Då står nykomlingen Östersund (just i detta nu trea (!) i tabellen) för motståndet - onsdagen den 22 maj klockan 19.
Bara 537 åskådare besökte Behrn Arena - alla på läktaren bakom mig.
Jahaja... nu har även Hugo facebook... han söker vänner (blink, blink) och har redan satt igång med chattandet. Det var Sanna som hjälpte honom att komma igång - och det kan i utbildningssyfte vara mycket bra att ha fejjan. Man tränar ju hela tiden på att skriva och stava.
Jag har blivit med en sekretär - en exakt kopia av den som morfar en gång i tiden hade i sin lägenhet i centrala Kil. Den hittade jag på Fyndboa i kristinehamn för en otroligt billig peng, så jag var bara tvungen att se till att få hem sekretären. Morfars sekretär - den bara försvann efter hans död. Den hade jag också gärna tagit, precis som hans idrottsgrejer som jag på något sätt tycker borde finnas här.
Var den ska stå är ännu inte bestämt men troligen görs det plats åt den på kontoret - även om diskussioner om annan placering förs från andra bestämmande här hemma.
Under torsdagskvällen sparkade årets fotbollsfest, klassfotbollen i Karlstad/Hammarö. Årskurs 3-klasserna Hammarlunden och Kronoparken spelade en spännande match på Norrstrands kvartersplan. Som vanligt var det hejaramsor och massor av inlevelse vid varje målchans - det vill säga nästan hela matchtiden.
Trots alla målchanser blev det bara ett mål i matchen, som slutade 1-0 till Hammarlunden efter mål av Anton - assisterad av vår kämpe Hugo.
Lovisa går in i klassfotbollsspel på tisdag, den 7 maj (se spelschema i annat blogginlägg). Torsdagen den 16 maj spelar Hugo och hans klass deras nästa match.
Tuffa tag i närkamperna och Hugo (till vänster i grönt) är inte rädd för att komma
först till bollen.
Alla var inte jätteintresserade av den spännande fotbollsmatchen. Noah ville även
passa på att slappa i kompisgungan medan jag knuffade på.
Efter gårdagens rymning, har vi nu gjort det svårare i alla fall. Mormor och morfar kastade sig iväg till Ikea när de hörde att Noah öppnat grinden så Pebbels smet igår. Efter en gemensam kamp satt grinden på plats! Nu har vi koll på både hundar och ungar.
