Fam Johansson-Hall-Rosendahl

Värkarna börjar på ta fart. Det gör att om en timme (cirka klockan 11) genomförs en ny undersökning för att se om det har hänt något.
Nyligen fick Anette smärtstillande tabletter (09.55) för att värkarna har ökats på i kraft. Dessutom fick Anette en varm handduk att lägga på magen.
Vi återkommer efter undersökningen.
// Dennis o Anette

Idag var vi hos barnmorskan på Victoriagruppen, vi skulle forsätta vårt samtal från förra veckan och gå igenom hennes journalanteckning. Jag berättade om nya farhågor som dykt upp sedan sist. Känslan av att barnet vänt sig igen och att jag öppnat mig "för mycket". Hon skulle undersöka mig för att lugna mina skenande tankar. Livmodertappen var väldigt mjuk och något öppen, fullt normalt för att vara i den här veckan. För att avgöra hur barnet låg, fick vi låna in en ultraljudssköterska. Mycket riktigt, hon/han hade vänt sig igen, ligger nu i säte. Skulle jag genomgå en vändning till? Ända från första dagen har jag sagt, absolut ingen vändning och jag ska ha ett planerat snitt. Jag tänkte inte gå igenom samma helvete igen. Den här gången ska jag vara med!

Allt eftersom tiden gått har jag ändrat inställning, jag vill verkligen föda "på riktigt". Men jag har hela tiden varit inställd på att det inte kommer att gå. Tråkig inställning, men magkänslan säger detta. Att bära ett barn 40 veckor och sedan missa finalen... Magpumpas, sövas, vakna ensam och inte ha en aning om nåt. Känns som hela världen vet mer än mig. Jag missar de första timmarna med barnet jag burit... Detta är min mardröm nu.

I vilket fall som helst fick vi göra ett ultraljud till för att se hur stort barnet var nu, helt normalstor. Skönt. Sedan fick vi prata med en läkare och vi bestämde oss för att göra ett vändningsförsök. I samband med detta kommer vi eventuellt sätta igång förlossningen för att vara på den säkra sidan att barnet ligger kvar i rätt ställning. Detta bestäms då. Så, imorgon bitti kl 08:00 ska vi vara på förlossningsavdelningen. Jag är mentalt förberedd på det här, eftersom jag har haft detta på känn. Stackars Dennis är stressad, han sitter just nu och skriver som en tok. Deadline på fredag, han måste hinna färdigt.

Sverige ligger under i handbollen. Skit...

Sanna drar sitt strå till stacken, kollar barnen, går ut med Pebbels. Hon kom just med en kopp te till sin mamma... Underbara barn...

Så det kan vara barn på gång här. Inte enligt planen, men ändå. Fortsättning följer.

// Anette

Vi tänkte berätta lite kort om hur vi träffades och vad som hände sen.



Träffades gjorde vi genom att Anette skrev till mig på nätdejtingsidan "Mötesplatsen". Där fortsatte vi skriva till varandra och det dröjde inte länge förrän vi pratade i telefon.
Efter ett tag bestämde vi oss för att träffas.

På första dejten sa det "Klick" för mig, medan det var lite segare för Anette att "förstå". :-)
Vi sågs i alla fall fler gånger och kärleken växte fram mer och mer.
Jag var störtkär i denna fantastiska kvinna och hennes kärlek till mig bara växte.

Den 18 juni 2010 förlovade vi oss - platsen var Kil (med min morfar och mormor som vittne). Och bröllopsdatumet är redan bokat.

Under sommaren 2010 bestämde vi oss för att slå våra familjer ihop och bli en familj: Familjen Johansson-Hall-Rosendahl.
Jag och min dotter Lovisa Johansson samt Anette med sina två barn Sanna och Hugo Rosendahl (läs mer om du scrollar ner, text och bilder).
Vi sålde våra två lägenheter och köpte en bostadsrätt på Hammarö.
Den 13 augusti flyttade vi ihop.

Ett under hade skett under försommaren. Anette var gravid och det fick vi veta under sommaren. Datumet för födseln är satt till den 2 februari 2010.
Bäbisen i magen fick (av Hugo) kodnamnet Be-Lila, vilket egentligen betyder "lilla bäbisen". Fyndigt måste jag säga och kodnamnet fick också bli namnet på den här bloggen.

Med mindre än en månad kvar till ankomsten skapade vi bloggen som vi gemensamt kommer skriva i. Mycket kommer av naturliga skäl att handla om "Be-lila" och vi lovar massor med bilder.

Här finns även andra kategorier som kommer att beröras då och då.

Välkommen att följa vår familj här på blila.blogg.se

// Dennis