Fam Johansson-Hall-Rosendahl

Lite av mitt 2019

Kategori: Krönika

Ett nytt spännande år är till ända och det nya året sjungs in i natt. Här försöker jag delge lite av vad som upplevts under 2019, det mesta handlar om min egen agenda med en del beröringspunkter från flera andra familjemedlemmar (vilka som varit med visas oftast i parentes). Jag är övertygad om att jag missat något, men det mesta ska vara med... tror jag.
När jag läser listan själv börjar jag förstå att jag känner mig lite sliten så här inför årets sista timmar.
Gott nytt år - hoppas ditt 2020 blir fantastiskt!
(efterlämna gärna en kommentar när du läst och kikat klart på bilderna)
 
2 januari
Tidning: Avtackning av min enda medarbetare som varit med sedan jag i mars 2010 började på Värmlandsbygden. Dessutom indirekt stängning av redaktionen i Karlstad, efter detta datum arbetade jag från redaktionen på Hammarö. Ps. Min 44:e födelsedag.
 
9 januari
Intervju: The Cavern Beatles, musik (för VB).
Intervju: Johan Blom, tillförordnad landshövding (för VB). Under ett år som journalist görs mängder av intervjuer, en del långa, en del korta, detta var två av dem.
 
10 januari
Intervju: Jenny Rogneby, författare (för VB). Under ett år som journalist görs mängder av intervjuer, en del långa, en del korta, detta var en av dem.
 
20 januari
Intervju: Jessica Andersson, musik (för VB). Under ett år som journalist görs mängder av intervjuer, en del långa, en del korta, detta var en av dem.
 
28 januari - 1 februari
Resa: LIVERPOOL.
29 januari
Fotboll: Manchester United FC - Burnley FC 2-2
Denna dag tog jag tåget till grannstaden Manchester för att för första gången se lite av staden, inte bara dess flygplats. Huvudmålet var min "extramatch" på Liverpoolresan. Efter tre försök tog jag mig till sist in på Old Trafford, jag hade grejer som jag inte fick komma in med - som en lite för stor handväska och en smörgås. Burnley hade ledningen med 0-2 innan United sent i matchen reducerade på straff och på övertid kvitterade till 2-2 efter mål av svenske backen Victor Nilsson Lindelöf.
30 januari
Fotboll: LIVERPOOL FC - LEICESTER FC FC 1-1
Kanske Englandsvinterns kallaste dag och kväll inbjöd till en "lika bra" fotbollsmatch. Jag kände tidigt att inte ens The Kop:s mittensektion värmde denna onsdagskväll på Anfield. Men trots det resultat som förmodligen var det som gav ligasegern till Man City så är det alltid en speciell känsla att få komma "hem" till "vår kyrka". Detta var min sjätte match på Anfield, det har inneburit fyra vinster, en kryssmatch och en fruktansvärd förlustmatch.
 
7 februari
Utställare: Yrkesmässan, Karlstads Innebandyarena, Karlstad (för VB).
 
8 februari
Konsert: Jessica Andersson (3), Scalateatern, Karlstad (Tobias).
 
28 februari
Tidning: Detta datum stängde jag Värmlandsbygdens redaktionsdörr på Västra Torggatan 11 i Karlstad för gott och lämnade in nycklarna till uthyrarna.
 
1 mars
Tidning: Officiellt öppnades dörren till Värmlandsbygdens nya redaktion på Segelvägen 70 på Hammarö.
 
1 mars
Inköp: Släpvagn med galler köptes och hämtades på en firma i Askersund.
 
7 mars
Stand up: MIA SKÄRINGER - No more fucks to give (4), Conventum, Örebro /Anette).
 
8 mars
Tidning: Min redigerare för Värmlandsbygden, Mirre, som satt på dåvarande huvudredaktionen i Motala, avtackades av medarbetarna. Jag var på plats.
 
9 mars
Konsert: Melodifestivalen Final (4), Friends Arena, Solna (Lovisa, Tobias).
 
19 mars
Tidning: Jag fick det bekräftat att jag inom kort kommer ta över som ägare för tidningen Värmlandsbygden, då plussar jag på mina titlar till Ägare, VD, Ansvarig utgivare och Chefredaktör.
 
19 mars
Föreläsning: Thomas Erikson - Omgiven av idioter (3), Nöjesfabriken, Karlstad.
 
23 - 24 mars
Resa: Musikal- och affärsresa till Motala/Stockholm (Anette).
Boende: Scandic Grand Central (4+) (bara över gatan från Oscarsteatern, mycket bra).
23 mars
Tidning: Det första mötet inför kommande övertagande av Värmlandsbygden hölls med Länstidningen Värmlandsbygdens styrelse Gunilla Norlén och Andreas Norlén (då sedan en tid Sveriges riksdags talman). Andreas och Gunilla gick igenom en "korvstoppning" av viktig information med mig och Anette.
23 mars
Musikal: SÅ SOM I HIMMELEN (4), Oscarsteatern, Stockholm (Anette).
Restaurang: Tredje Raden (ovanför Oscarsteatern), trerättersmiddag.
 
26 mars
Opera: Carmen (2), Wermland Opera lilla scenen, Karlstad (Anette).
 
28 mars
Begravning: Min tidigare medarbetare Mirres sambo begravdes i Linköping efter att ha avlidit efter en tids sjukdom. För mig var det viktigt att vara på plats för att visa mitt stöd till Mirre.
 
3 april
Inköp: Anettes nya bil, en Renault, familjens andrabil, hämtades ut hos Hemia bil, Karlstad.
 
4 april
Tidning: Det andra mötet inför kommande övertagande av Värmlandsbygden. Mötet hölls på redaktionen i Motala i första hand för Anettes skull, då hon skulle ta över de administrativa och ekonomiska rollerna.
 
5 - 7 april
Handboll: Lovisa spelade Irstablixten, Västerås. Jag var med som supporter.
Boende: Hotell Hässlö, Västerås (2) (inget vidare, men man får vad man betalar för).
 
6 april
Fotboll: Speaker, Superettan (säsongens första match), Degerfors-Jönköping Södra (2-1), Behrn Arena, Örebro (reservarena, då Stora Valla i Degerfors inte var spelklar).
 
10 april
Föreläsning: MICHELLE OBAMA (3), Globen, Stockholm (Anette, Mirre, Mirres syster).
 
16 april
Tidning: NY ÄGARE TILL VÄRMLANDSBYGDEN, anrik tidning som skriver positiva saker till nästan hundra procent och till största delen från och om den värmländska landsbygden. Avtalet för övertagandet tecknades i Motala, samtidigt slöts avtal med dåvarande revisorn att även hänga med företaget när det nu åter landat i Värmland. Anette var med till Motala för att bevittna påskrifterna i avtalet.
 
27 april
Renovering: Sedan långt tillbaka var det planerat att göra något åt vår föråldrade altan, där jag redan hade trampat igenom en rutten bräda. Detta datum sattes renoveringen igång, jag rev taket.
 
12 maj
Speaker: Detta datum gjorde jag min debut som bingoutropare. Det skedde på klassiska Tallmovallen i Östra Deje med Östra Deje IK som arrangör (läs mer längst ner i artikeln).
 
19 maj
Konsert: ELTON JOHN (4), Scandinavium, Göteborg.
 
24 maj
Tidning: Den första Bygdemarknaden, alltid på sidan 23, publicerades i Värmlandsbygden.
 
1 juni
Titel: LIVERPOOL FC vann finalen i UEFA Champions League med 2-0 (1-0) mot Tottenham Hotspur FC. LFC:s mål prickades in av Mohamed Salah (2, straff) och Divock Origi (87), det var klubbens sjätte titel i turneringen (1977, 1978, 1981, 1984, 2005 och 2019). Finalen spelades på Atlético Madrids hemmaplan Wanda Metropolitano Stadium i Madrid (Spanien).
 
4 juni
Skola: Niornas bal, Skoghalls folkets hus. Fotografering av Hugo på bal. Han, mormor och morfar samt Anette fick en varsin fotobok gjord på de bilder jag tog inför balen.
 
5 juni
Konsert: Bon Jovi (1), Tele 2 Arena, Stockholm (ljudkatastrofkonserten) (Anette, Sanna, Sannas kompis).
Boende: Connect Hotell, Stockholm (2) (Anette).
 
6 - 7 juni
Festival: SWEDEN ROCK, Norje, Sölvesborg.
Boende: Elite Hotel Ideon, Lund (4) (cirka tolv mil från festivalen).
6 juni
Konsert: Krokus (3), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
Konsert: In Silence (2), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
Konsert: DEF LEPPARD (3), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
Konsert: The Slayer (3), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
7 juni
Konsert: Easy Action (2), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
Konsert: ZZ TOP (3), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
Konsert: Disturbed (3), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
Konsert: KISS (5), Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg.
 
7 juni
Skola: Hugo gick ur nian, Lovisa gick ur åttan och Noah gick ur ettan.
 
8 juni
Shopping: Gekås, Ullared (på hemresan från Sweden Rock).
 
11 juni
Konsert: MARK KNOPFLER (5), Globen, Stockholm (Anette).
 
22 juni
Bygdespel: Värmlänningarna (4), Gropa, Ransäters hembygdsgård, Munkfors (Lovisa, Noah).
 
24 juni
Sport: Denna dag avgjordes om Sverige med Stockholm och Åre skulle få vinter-OS 2026. Det stod mellan Sverige och Italien med Milano och Cortina d'Ampezzo - Italien vann.
 
30 juni
Kyrka: Lovisas konfirmationsdag, Hammarö kyrka, Hammarö.
 
1 - 6 juli
Handboll: Partille cup, Heden, Göteborg. Lovisas handbollslag IFK Hammarö F04/05 deltog i turneringen, som är världens största ungdomshandbollsturnering, och laget spelade samtliga sina matcher på sportfältet Heden i centrala Göteborg. Jag var på plats hela veckan, som supporter.
Boende: Hotell Surte (3) (prisvärt för så lång tid men rekommenderas inte för enstaka nätter).
1 juli
Fotboll: Häcken - Hammarby 2-0, Bravida Arena, HIsingen, Göteborg.
 
8 - 12 juli
Resa: High Chaparral / Ullared /Vallarna (Anette, Lovisa, Hugo, Noah).
8 - 10 juli
High Chaparral, Kulltorp (Småland). Vi var inne på nöjesparken den 8 och den 9 juli och bodde två nätter i en liten stuga som tillhörde High Chaparral.
10 - 12 juli
Gekås, Ullared (Halland). Vi gjorde Gekås alla dagarna och övernattade två nätter i en stuga i Gekåsbyn. 
11 juli
Teater/Buskis: Stulen kärlek (5), Vallarna, Falkenberg (Anette, Hugo, lovisa, Noah).
 
14 juli
FB-sida: Denna dag startade jag Facebooksidan "Song of the day" där en musikvideo hämtad från YouTube presenteras varje dag klockan 08.00. Ibland med temaveckor eller temadagar vilket innebär fler låtar per dag, under 2019 har 187 låtar (musikvideos) presenterats.
 
19 juli
Bio: Lejonkungen (5), Filmstaden, Karlstad (Noah, Anette).
 
25 - 28 juli
Handboll: Lovisa deltog i Tina Flognmans handbollsskola, Forshaga.
 
25 juli
Mässa: Gammelvala, Brunskog, Arvika (Tobias) (för VB).
Konsert: Fryksdalsdansen, Kolsnäs, Sunne (Tobias). Denna kväll lirade Titanix, Larz Kristerz och Drängarna (för VB).
 
26 juli
Handboll: Denna dag slutade jag som huvudtränare för träningsgruppen pojkar och flickor födda 2011 i IFK Hammarö. Efter ett möte vid kaféet utanför Hammarö kyrka tog Roger och Tina över huvudansvaret. Jag fortsätter som lagledare, vid behov.
 
26 juli
Föreläsning: Loui Sand - om att bestämma över sig själv och sin egen kropp (3), Forshaga sporthall, Forshaga. Loui hette tidigare Louis och var en framgångsrik vänsetrsexa i det svenska handbollslandslaget för damer. Sen bestämde hon sig för att sluta spela handboll och göra om sig från flicka till pojke.
 
31 juli
Konsert: Gyllene Tider (ej jag, Anette, Hugo) (A=5).
 
2 augusti
Mässa: Sunne jaktmässa, Rottneros park, Sunne (Tobias) (för VB).
Intervju: Lars Lagerbäck m.fl.
 
3 augusti
Friidrott: Speaker, Goliatspelen, Sannerudsvallen, Kil.
 
3 augusti
Konsert: P!NK, Tele 2 Arena, Stockholm (ej jag, Anette, Sanna, Lovisa, Hugo) (A=5).
 
5 - 9 augusti
Läger: Noah deltog i Hammarölägret, Soghall.
 
9 augusti
Konsert: DIGGILOO (4), Badhusplan, Karlskoga (Anette, Hugo, Lovisa, Noah, Tobias, Eva, Lennart, Maggan, Sven).
 
10 augusti
Fotboll: Atlético Madrid - Juventus 2-1 (2-1), Friends Arena, Solna (Lovisa, Noah).
 
13 augusti
Intervju: Lasse Kronér (för VB). Under ett år som journalist görs mängder av intervjuer, en del långa, en del korta, detta var en av dem.
 
14 augusti
Titel: LIVERPOOL FC vann finalen i UEFA Super Cup med 7-6 efter straffar mot Chelsea FC. LFC:s spelmål prickades in av Sadio Mané (48, 95) och för CFC nätade Olivier Giroud (36) och Jorginho (101, straff). Liverpools fem straffar, alla i mål, sköts av Firmino, Fabinho, Origi, Alexander-Arnold och Salah. Vinsten innebar klubbens fjärde titel i turneringen (1977, 2001, 2005 och 2019). Finalen spelades på Besiktas JK:s hemmaarena Vodafone Park, Istanbul (Turkiet).
 
17 - 18 augusti
Resa: Rättvik och Dalhalla (Anette).
Boende: Best Western hotell Lerdalshöjden, Rättvik (4) (fantastisk utsikt, nära Rättviks centrum, värt). 
17 augusti
Stand up: Humorkalaset (4), Dalhalla, Rättvik (Anette).
 
21 augusti
Skola: Hugo började ettan på gymnasiet, Lovisa började nian och Noah tvåan.
 
24 - 25 augusti
Utställare: Lillerudsdagarna 2019, Lillerudsgymnasiet, Vålberg (för VB).
 
30 augusti - 1 september
Sport: Friidrotts-SM, Tingvalla IP, Karlstad (för VB).
 
31 augusti - 5 september
Renovering: Målare på plats hemma (ej heltid då han hade andra uppdrag inbokade, men stack emellan med oss) för att göra klart altanen, huset som målats vitt från gult, och måla/fixa garaget. Fantastisk kille, behöver du en målare eller "fixare" så kan jag och Anette varmt rekommendera honom - hör av dig så förmedlar vi kontakten.
 
5 september
Sport: Idrottens dag, Mariebergsskogen, Karlstad (Noah, Anette).
Noterat: Noah fastnade mest för tennis och vi anmälde honom till Karlstads tennisklubb.
 
6 september
Marknad: Det årliga besöket på Oxhälja marknad, Filipstad (Anette, Lovisa, Hugo, Noah).
 
7 - 8 september
Handboll: Lovisa på läger med Värmlandslaget i Torsby.
 
11 september
Kursstart: "Tyst, tystare, tystnad" (3), ABF, Kronoparken, Karlstad. Kursens hölls under fyra onsdagar.
 
12 september
Utställare: Företagssalongen, Stadshotellet, Karlstad (för VB).
 
15 september
Tennis: Noahs första tennisträning med Karlstads tennisklubb, Racketcenter, Karlstad.
 
15 september
Ishockey: Kommentator, webb-tv, HockeyEttan Västra (höstsäsongens första match), Forshaga-Nyköping (2-1), Ängevi ishall, Forshaga.
 
18 - 25 september
Resa: TURKIET (ej jag, Anette, Noah).
 
26 september
Mässa: Bokmässan, Svenska mässan, Göteborg (för VB).
 
27 september
Stämma: Centerpartiets partistämma, Karlstad CCC, Karlstad (för VB).
27 september
Extra årsmöte: Centerpressens Nyhetsbyrå, Karlstad CCC, Karlstad. Som medlem medverkade jag och det extrainsatta årsmötet behandlade bara en fråga; nedlägging av nyhetsbyrån, vilket bifölls.
 
28 september
Handboll: Speaker, Damallsvenskan (säsongens första match), Hellton-Hallby (20-21), Sundsta sporthall, Karlstad (tjuvstartade handbollssäsongen med USM på Hammarö helgen den 21-22 september med sex matcher som speaker).
 
30 september
Handboll: Noahs första handbollsträning för säsongen med IFK Hammarö, Hammarhallen, Hammarö.
 
1 oktober
Innebandy: Noahs första innebandyträning för säsongen med Skoghalls innebandyklubb, Hammarö Arena, Skoghall.
 
4 oktober
Intervju: Sven-Ingvars med Oscar Magnusson (för VB). Under ett år som journalist görs mängder av intervjuer, en del långa, en del korta, detta var en av dem.
 
5 oktober
Musikal: CHESS (5), Säffleoperan, Säffle (Anette).
 
7 oktober
Konsert: ARIANA GRANDE (3), Globen, Stockholm (Lovisa).
 
10 oktober
Tidning: Efter flera månader av "för mycket att göra" beslutade jag att vid detta datum pausa Värmlandsbygdens hemsida. Målet är att restaurera och återstarta hemsidan i mitten eller slutet av januari månad 2020.
 
10 oktober
Ishockey: Färjestad - Leksand 6-4, Löfbergs Arena, Karlstad (Andreas, Björn).
 
12 oktober
Trollerishow: Joe Labero - close up show (4), Karlbergsgymnasiets Aula, Åmål.
 
14 oktober
Samarbete: Min Facebookgrupp LIVERPOOL FC VÄRMLAND, med över 850 medlemmar, inledde ett samarbete med O'Learys, Karlstad. Jag var på möte med sportbarkedjans representanter.
 
15 oktober
Fotboll: Sverige - Spanien 1-1, EM-kval herrar, Friends Arena, Solna (Tobias, Lovisa).
 
16 oktober
Skola: Gymnasieforum, Karlstads Innebandyarena, Karlstad (Lovisa).
 
19 oktober
Utställare: Bygdegårdarna i Värmlands dag, Elofsruds bygdegård, Sunne (för VB).
 
20 oktober
Träff: Tillsammans med O'Learys och fotbollspodden Dribbler arrangerade jag/LIVERPOOL FC VÄRMLAND en träff i samband med matchen Manchester United FC - Liverpool FC (1-1). O'Learys bjöd på några timmars fria spel och Dribbler hade skapat en ganska svårt fotbollsquiz med frågor berörande både LFC och United.
 
25 oktober
Stand up: Özz Nüjen och Måns Möller - världens historia (4), Scalateatern, Karlstad (Anette).
 
26 oktober
Konsert: UB40 (3), Nöjesfabriken, Karlstad (Tobias).
 
27 oktober
Facebookgrupp: 10-årsjubileum LIVERPOOL FC VÄRMLAND (startades efter min första resa till Liverpool där jag såg min första match på Anfield den 25 oktober 2009 (LFC-Man U 2-0).
 
28 - 31 oktober
Skridsko: Intensiv satsning på att lära Noah åka skridskor skedde i Hammarö ishall varje dag under novemberlovet.
 
1 november
Konsert: Sanna Nielsen (4), Scalateatern, Karlstad (Noah).
 
1 november
Tidning: Den första "Bit för bit", alltid på sidan 21, publicerades i Värmlandsbygden.
 
4 november
Bygg: Renovering av toalett- och duschrum på övervåningen i huset inleddes (stod helt klart den 13 december).
 
8 - 10 november
Handboll: Lovisa spelade Sverigecupen med Värmlandslaget F04, Rosvalla, Nyköping, jag var med som supporter.
Boende: Sunlight Hotel Conference and Spa, Nyköping (4) (hotellet höll på att renoveras under vistelsen, men hotellet hade en skön känsla. Som gäst på hotellet kanske man skulle ha sluppit betala 30 kronor för en kaffe för att man var ärlig, när andra bara gick och tog).
 
12 november
Sjukhus: Gastroskopi-undersökning, troligen gluten (ej fastställt till 100 procent).
 
13 - 15 november
Resa: Utbildningsresa till Stockholm.
Boende: Scandic Ariadne, Stockholm (3) (renoverades och inte toppentrevlig personal, trevlig utsikt, pizzeria vid entrén med betyg-3 på pizzan och betyg-1 på pizzasalladen).
14 - 15 november
Utbildning: Indesign - grundutbildning.
 
16 - 17 november
Resa: Krogshowsresa till Göteborg (Anette)..
Boende: Spoton Hostel & Sportbar, Mölndalsvägen, Göteborg. (Småtrevligt "vandrarhem" med eget "hotellrum" till riktigt bra pris i nästan direkt anslutning till Rondo och Liseberg).
16 november
Krogshow: Magnus Uggla (4), Rondo, Liseberg, Göteborg, inkl. tvårättersmiddag och en flaska vin.
 
19 november
Tidning: Ett första möte med NWT Media om att flytta trycket av tidningen till Värmland och NWT Tryck samt att flytta distribution från Postnord till NWT Distribution. Vilket i så fall skulle göra leveransen säkrare, kortare resväg i miljösynpunkt och all produktion av tidningen skulle du ha återvänt till Värmland sedan flytten till Östergötland 2010. Mötet hölls på Värmlandsbygdens redaktion.
 
22 - 23 november
Utställare: Värmlands bokfestival 2019, Nöjesfabriken, Karlstad (för VB).
 
25 november
Diggiloo 2020: Press- och lunchmöte samt medarbetarträff inför Diggiloosommaren 2020. Alla artister på plats och nästan alla medarbetare/koordinatorer, Courtyard by Marriott (Rålambshovsleden 50) (5), Stockholm (Anna Hjelmberg, Emma Hjalmarsson båda från Åmåls kommun).
Artister på plats: David Lindgren, Kristina Lindgren, Sarah Dawn Finer, Tommy Nilsson, Mariette, Lisa Stadell, Per Andersson, Frida Öhrn, Sanne Salomonsen, Jessica Andersson och Theoz.
 
26 november
Sjukvård: Jag tog med Lovisa och besökte naprapaten för första gången på grund av hennes problem med vader och benhinnor. Hon fick hemläxa och tid för återbesök.
 
29 november - 1 december
Handboll: Lovisa och hennes lag, IFK Hammarö F04/05, spelade Hellton Cup, Karlstad.
30 november
Fotograf: Jag filmade alla matcher, för webb-tv, som under Hellton cup spelades i Sundsta sporthall från klockan 13-21.30.
1 december
Speaker: Jag var finalspeaker till samtliga A-finaler i Hellton cup, Sundsta sporthall, Karlstad.
 
29 november
Konsert: VOLBEAT (4), Tele 2 Arena, Stockholm (Anette, Hugo och kompis till Hugo).
 
4 december
Bio: Western stars - Bruce Springsteen (5), Filmstaden, Karlstad (Tobias).
 
6 december
Konsert: Christmas Night (4), Karlstad CCC, Karlstad (Noah).
Medverkande: Elisa Lindström, Wiktoria, John Lundvik och Tommy Nilsson.
 
7 december
Konsert: Vintergalan (3), Löfbergs Arena, Karlstad (Anette, Lovisa, Hugo).
Medverkande: Jill Johnson, Pernilla Wahlgren, Molly Sandén, Robert Pettersson (Takida/Stiftelsen), Eric Gadd.
 
12 december
Handboll: Lovisa på provträning inför handbollsgymnasiet, Sundsta sporthall, Karlstad.
 
14 december
Konsert: Henrik Åberg - Elvis Christmas (2), Hotell Monica, Hagfors (Tobias).
 
20 december
Begravning: Lovisa på begravning, en kusin (18) som fått lämna jordelivet i förtid efter sjukdom.
 
21 december
Titel: LIVERPOOL FC vann finalen i FIFA Club World Cup med 1-0 efter förlängningsmål av brasilianaren Firmino (99) (som även avgjorde semifinalen mot CF Monterrey, 2-1) mot CR Flamengo (Brasilien). Detta var klubbens första titel i turneringen och det innebar även att LFC var första engelska klubb någonsin att ta hem alla tre internationella titlar under samma år. Finalen spelades på Qatars herrlandslags arena, Khalifa International Stadium i Doha.
 
23 december
Bingolotto: Uppesittarkväll hemma (Anette, Sanna, Hugo, Lovisa, Noah, Mikael, Tobias, Vilja, Emma). Vi hade tretton lotter, "två nya lotter" blev den sammanlagda vinsten.
 
24 december - God jul!
Jul: Julen firades traditionsenligt hos mormor och morfar på Hammarö.
 
25 december
Jul: Juldagen firades traditionsenligt hos farmor och farfar i Kil.
 
25 december
Bio: Frost 2 (4, nära 5), Filmstaden, Karlstad (Anette, Sanna, Hugo, Lovisa, Noah).
 
26 december
Bio: Sune - best man (4), Filmstaden, Karlstad (Noah)..
 
30 december
Ishockey: Kommentator, webb-tv, HockeyEttan Västra Vår (vårsäsongens första match), Forshaga-Köping, Ängevi ishall, Forshaga.
 
31 december - Gott nytt år!
Nyår: Nyårsafton firades traditionsenligt hemma på Hammarö.
 
 
Speaker / Kommentator / Konferencier
Under 2019 har jag haft 81 uppdrag som speaker/kommentator runt om i Värmland. För att inte göra aktivitetslistan ovan för lång ger jag dig länkar istället, du hittar dem nedan:
* Kommentator webb-tv ishockey, Forshaga IF, 13 matcher, Ängevi IP, läs mer HÄR.
* Speaker bingo, Östra Deje IK, utropare 11 gånger, Tallmovallen, läs mer HÄR.
* Speaker fotboll, Degerfors IF, 15 matcher/uppdrag, Stora Valla, läs mer HÄR.
* Speaker friidrott, Kils AIK Friidrott, 1 tävling, läs mer HÄR.
* Speaker handboll, IF Hellton/IFK Hammarö, 41 matcher, Sundsta sporthall/Hammarhallen, läs mer HÄR.
 
Nu har vi klarat av tjugo procent av det 21:a århundradet, bra jobbat!
Med dessa ord önskar jag dig ett fantastiskt år 2020!

Må bäst!
 
// Dennis
Mejl: info(at)hammaromedia.se 
 
 

Som musik för själen

Kategori: Krönika

Ledig tid.
Att sitta ner och höra barnen leka samtidigt som jag byter låtar var 23:e sekund.
Det är ett sätt till lugn för mig.
Musik är som musik för mina öron och för min själ.
Gärna musik från dåtid - klassiskt sound som skapades av The Beatles, ABBA, Hendrix, Led Zeppelin med flera.
Soul, rock, jazz, hårdrock, schlager, opera - det spelar inte så stor roll, bara det ger cirka 23 sekunders njutning för öron och själ.
Att dessutom höra Noahs skratt i bakgrunden - jag har tur jag.

// Dennis

Liverpoolresan

Kategori: Fotboll

23-26 oktober 2009.
Datum jag aldrig kommer att glömma. Då gjorde jag mitt livs häftigaste resa när jag genomförde min drömresa till Liverpool.
Jag håller på att avveckla min tidigare hemsida som genom åren haft över 100 000 sidvisningar och där hade jag naturligtvis lagt ett bildspel från drömresan. Detta bildspel vill jag spara och delar gärna med mig av det - därför hamnade det nu här på bloggen.
Vill du förstå mig bättre - titta på bilderna och läs bildtexterna och försök känna av den inlevelse som jag skrivit dem med.
 
Och varför inte bjuda på en kommentar! Det vore roligt om fler visade att de läser på vår sida än de få som hittills kommenterar saker.
Tack på förhand!
 
MIN DRÖMRESA - EFTER 20 ÅRS VÄNTAN:
"Välkommen till Liverpool." Titta gärna på bilderna som bildspel och läs lika gärna texterna. En del bilder saknar bildtext - men en del bilder ska också få tala sitt egna språk. Liverpool är definitivt en plats jag kommer återvända till.
 
SÅ nära planen satt och stod jag. Första raden, i höjd med straffområdets yttre linje. Anfield hade i denna matchen 44.188 åskådare och jag var en av dem - i bakgrunden ser ni klassiska The Kop (det egentliga namnet är Spion Kop). Liverpools supportrar kallas Kopites (namngivet efter Anfield gamla läktare The Spion Kop, som revs den 30 april 1994). Bilden är tagen minuterna före matchen.
 
Klassiska The Kop på Anfield Road. YNWA - "You'll never walk alone", mer än magiskt.
 
En sammanbiten Fernando Torres inför matchen. I bakgrunden, vid tränaren Sammy Lee, ser du även Yossi Benayoun som tillsammans med El Niño ("barnet") skulle få den mest avgörande rollen i fighten. Benayoun spelade fram Torres i den 65 minuten som med boll ryckte i från Uniteds Rio Ferdinand och dundrade in 1-0-målet i nättaket bakom Edwin van der Saar. Målet som fick hela "taket" på Anfield Road att lyfta - wow vilken stämning, wooooow!
 
Matchens första hörna lades i "mitt" hörn av Fabio Aurelio.
 
Fernando Torres nere för räkning. Uniteds Evra fick matchens första gula kort och Fabio Aurelio tog hand om den resultatlösa frisparken. Härlig match med seger som topp. 2-0 vann vi med.
 
Liverpool - Manchester United 2-0 (0-0). Matchtavlan bevisar det mesta.
 
Det är svårt att beskriva känslan av att hålla i denna biljetten. I normala fall kostar den 38 pund, jag betalade betydligt mer. Men det var det värt!
 
You'll never walk alone - den klassiska grinden, där bland annat spelarbussarna åker in, på Anfield Road. Intill grinden finns minnesstenen med alla namn och åldern på de 96 Liverpoolfans som tragiskt miste livet på Hillsborough Stadium i Sheffield den 15 april 1989 (inför FA-cupens semifinal mellan Liverpool-Nottingham). Klicka på nästa bild och låt bilden tala - jag grät av de starka bilderna och texterna.
 
På blomsterarrangemangen står det bland annat: "DADDY", "MUM", "SHEILA", "GRANDMA". De döda var mellan 10-91 år gamla.
 
Istanbul den 25 maj 2005. Milan ledde med 3-0 i paus, sen vände Liverpool på matchen och Steven Gerrard fick efter ett makalöst straffdrama lyfta pokalen mot skyarna. LFC fick behålla pokalen då det var den femte inteckningen i Champions League/Europacupen och nu står den på Liverpoolmuséet på Anfield. Närmre en CL-titel än så här kommer jag inte.
 
Matchbollen. Det här är bollen man spelade på i Istanbul - den är enormt värdefull för oss Liverpoolfans.
 
Skövdekillarna Magnus och "Järka" var två av de svenskar jag träffade på i Liverpool. Här är det cirka timmen kvar till avspark på Anfield.
 
The Albert, puben där fansen samlas före matcherna. En skåning fick ta detta något arrangerade foto timmarna före matchen. En pint tog jag före kampen - ville ju vara med när det händer. Och visst är det tillåtet att bjuda lite på sig själv!?
 
The Albert.
 
The Albert.
 
Fanatisk skåning. Tatueringen: "You'll never walk alone."
 
Här är han, Bill Shankly: "Someone said 'football is more important than life and death to you' and I said 'Listen, it's more important than that'." Bill Shankly introducerade Liverpools helröda matchställ för han ville att spelarna skulle se större och farligare ut. I spelargången hängde han upp den tavla som spelarna tar vid precis innan du gör entré på planen före match. På tavlan står det "This is Anfield" och den ska påminna hemmaspelarna att de spelar för Liverpool och för sina fans och påminna motståndarna om vilka de möter. William "Bill" Shankly föddes den 2 september 1913 och dog den 29 september 1981 - han var manager i Liverpool mellan 1959-1974.
 
Bilden behöver ingen beskrivning.
 
När jag klev av bussen som tagit mig från centrum till Anfield blev jag stående länge och bara tittade, njöt och fattade förmodligen inte att jag faktiskt var där.
 
Lyckligt ögonblick. På lördagen, dagen före match, gick jag den korta rundan in på arenan med stort A. På The Kop fick vi en liten historielektion av en guide och en irländare tog bilden på mig med LFC i bakgrunden - den läktaren jag skulle befinna mig på under matchen dagen efter. Kolla in mattan!
 
Liverpool anlände till Anfield Road cirka 90 minuter före matchstart. På bilden kliver matchens hjälte, min resas hjälte, av bussen. "El Niño", som sköt Spanien till EM-guld senast - FERNANDO TORRES! Torres nätade 1-0-målet i matchen efter passning av Benayoun i den 65 minuten. Anfield exploderade enormt.
 
Sir Bobby Charlton parkerade sin bil på ruta 19 och klev ur för att bevittna sitt lags nederlag med 2-0 på Anfield. Legenden var mindre än en meter i från mig på väg in på arenan.
 
Efter Sir Charlton kom en av Liverpools största legender, kanske den störste av dem alla - KENNY DALGLISH (för dig som inte vet vem han är så är det mannen i slips till vänster). Skotten gjorde 515 matcher i den röda tröjan och 172 mål. Dalglish var den manager som senast ledde Liverpool till ligaguldet, det var år 1990. Nu är han tillbaka i klubben och kanske kan hans närvaro hjälpa den nuvarande managern Rafael Benitez och lirarna till ytterligare ett guld - som i så fall skulle innebära guld nummer 19.
 
Liverpool är inte bara fotboll. Fast där ljuger jag en aning, folket andas fotboll i staden. Men wow vilket uteliv, folk överallt och pubar, discotek och dansställen var man än vände sig. Mode i Liverpool: extremt högklackat och extremt kortkort.
 
En självklarhet i England. En guinness. Det var den första av två guinness jag drack - eftersom jag drack fler än en så förstår du att jag tyckte den smakade okej.
 
Nattliv på Liverpools partygata #1.
 
Cavern pub. Inte att förväxlas med klassiska Cavern Club, även om de ligger grannar på Mathew Street.
 
Världsberömda musikklubben som innebär drömmar och där The Beatles slog igenom. The Cavern ligger flera trappor ner från gatan sett, på väggarna längst vägen ner möts man av påminnelser om The Beatles storhet. Året var 1960 när Liverpoolbandet med John Lennon (1940-1980), Paul McCartney (född 1942), George Harrison (1943-2001) och Ringo Star (född 1940) slog igenom på The Cavern.
 
Bildbevis är viktigt. Här står jag tillsammans med en annan svensk som ingick i en grupp personer som jag träffade på hotellet direkt vid ankomsten till Liverpool.
 
Inne på The Cavern Club. Gissa vilka ansiktena föreställer... rätt gissat!
 
Kanske världens mest kända scen. Den lilla, lilla scenen på Cavern Club - scenen där The Beatles upptäcktes och slog igenom på. Den har jag nu också stått på.
 
Mathew Street. Gatan behöver egentligen ingen närmare beskrivning, eller borde inte behöva det åtminstone. Men det är fortfarande en kanongata om man gillar utelivet kvällstid - gatan andas The Beatles.
 
Till och med en del bussar ska föreställa gula u-båtar.
 
På Albert Dock finns världens största The Beatles-shop. Här finns även ett muséum upprättat till minne av Liverpool-ikonerna Lennon, McCartney, Harrison och Star.
 
Entrén till klassiska Albert Dock.
 
Albert Dock.
 
Mersey River. I bakgrunden syns det enorma hangarfartyg som dagarna före mig lade till i Liverpool. På den båten landade det flygplan och helikoptrar. Enorm - var ordet.
 
Mersey River.
 
Fråga mig inte vad fotot föreställer, men lite bebyggelse måste jag ju plåta.
 
Taxi, var gul dröj.
 
En vanlig lördagseftermiddag i Liverpool centrum.
 
En av dessa bussar tog mig till Anfield.
 
Grannhus till Anfield. Det bor faktiskt människor här. För mig ser det ut som ett krigshärjat område.
 
Drömkåken att bo i... ja kanske om man älskar Liverpool FC. På andra sidan gatan står Anfield ståtligt och väntar på åskådare. Och ja, det bor människor i de här hemska kvarteren.
 
Efter matchen ville jag plåta trafiken i mitt hjärtas stad. Vem bryr sig om att det blåser bilar efter hälarna när vi precis besegrat Manchester United med 2-0.
 
Mersey River från hotellfönstret.
 
Ständigt styra byggen i staden.
 
Även Liverpool har sina dubbeldäckare.
 
 
 
 
 
 
 
Trist bild men en klassiker. man ska ju tydligen visa vilket hotell man bodde på också. Hotellet låg på Queens Dock intill Mersey River.
 
Engelsk frukost, mycket var gott men verkligen inte allt.
 
 
Vi avslutar med guldet från Istanbul 2005. Den mest klassiska och fantastiska final som någonsin spelats. Liverpool vände 0-3 till 3-3 och Milan fick se sig besegrade efter straffar. Vilken kväll! Vilken resa jag har gjort - min drömresa blev precis så fantastisk som jag hoppats på. Ja, egentligen mycket bättre än så. Som topp: Självklart timmarna på Anfield med "You'll never walk alone" före och efter matchen, sången under densamma samt målen av Torres och N'Gog - Fernando Torres är definitivt min nya största fotbollsidol!
 
Tydligen fanns det andra bildbevis på att jag var på matchen. Här har jag precis gjort som alla andra och skrikit mig hes mot O'Shea. Bara minuter innan hade Anfield exploderat när Torres pangat in 1-0-målet.
 
// Dennis
 
Ps. Kom ihåg att texterna är skrivna bara någon dag efter min drömresa.

Påskmust är godare än julmust

Kategori: Krönika

Mustproducenterna byter bara etiketter, eller?
Julmust blir påskmust och efter påsken är det evigheter kvar tills det kommer ut julmust igen.
Man får vänta ända till augusti.
Men är inte påskmust godare än julmust?
Vad tycker du?
Kan det vara så att det bara byts etiketter eller är det så att påskmusten får en extra studs av något påskigt. Kanske är det påskharen eller ägg som tillsätts på något sätt.
Vad vet jag?
Inte mycket i det här fallet - bara det att jag på något underligt sätt tycker påskmust är godare än julmust.
 
// Dennis
 

En vecka till jordens undergång

Kategori: Krönika

Jorden och vi levande varelser med den har en vecka kvar att leva... åtminstone enligt Mayakalendern.
Teorin grundar sig i att en drygt 5 125 år lång cykel i Mayakalendern går mot sitt slut. Och med den - jordens existens.
Profetiorna kommer från new age-anhängare och på många platser runt om på jorden tar man undergången på största allvar.
Panikslagna invånare i en bruksort söder om Moskva ska ha bunkrat tändstickor, ljus och matvaror.
Till vilken nytta? kan man fråga sig.
Jag menar...
 
Om jorden ändå går under den 21 december 2012 - vad ska man då med tändstickor till?
Och varför just tändstickor? Tänk om det regnar under undergången...
 
Ja, ja, ja... tänk om det nu ändå faktiskt är så att någon Mayainvånare för drygt 5 125 år sedan plitade ner en kalender som räknade med alla dagar och nätter - och att jorden går under i samband med vintersolståndet 2012!
Men.
Jag kom då att tänka på en sak:
Räknade han/hon med skottåren i sin kalender, eller Mayakalenderna kanske struntar i det där med skottår.
Vad vet jag...!?
 
Okej, vi förutsätter att jorden faktiskt går under om en vecka, fredagen den 21 december 2012.
Vad skulle du då göra under den sista veckan?
Bunkra tändstickor?
 
 
// Dennis

Varför är Mona Lisa så berömd?

Kategori: Krönika

I dag är Mona Lisa utan tvivel en av världens mest berömda, mytomspunna och omdiskuterade målningar och dessutom försäkrad för det största beloppet, inte mindre än 650 miljoner dollar.
Men så har det inte alltid varit.
När Leonardo da Vinci inledde arbetet med målningen år 1503 var det bara ett oavslutat porträtt. Men en kort tid före sin död år 1519 slutförde han målningen och sålde den till Francois I av Frankrike.
Efter att ha passerat Napoleons sovrum förblev verket relativt okänt ända fram till mitten av 1800-talet då det hamnade på Louvren Museum i franska huvudstaden Paris.



Kulten kring målningen inleddes när Mona Lisa blev tillgänglig för allmänheten och år 1867 skrev den ansedde konstkritikern Walter Pater en avhandling om tavlan som blev startskottet för målningens otroliga popularitet.
Romantiska författare började därefter att dikta om vem hon var och om hennes outgrundliga ansiktsuttryck.
Först i januari 2008 fastslog forskare att Mona Lisa är ett porträtt av adelsdamen Lisa Gherardini.

Berömmelsen ökade i takt med att spekulationerna och tolkningarna blev allt fler. Målningen reproducerades i all oändlighet och en rad spektakulära stölder och vandaliseringsförsök mot tavlan gjorde den ännu populärare.
Det är därför som det alltid finns en lång kö av museibesökare som tålmodigt väntar på att få en glimt av den lilla målningen.

// Dennis

Titanic - hundra år sedan den 14 april 2012

Kategori: Krönika

28 november 2007 publicerade jag nedanstående text om "Drömmarnas skepp" - Titanic.
Nu gör jag det igen som ett dystert jubileumsinslag då det på lördag, den 14 april 2012, är exakt ett hundra år sedan skeppet sjönk under sin jungfrufärd.
Visste du att förutom amerikaner så var det flest svenskar bland passagerarna av alla nationaliteter som fanns ombord.
Trevlig läsning:


Royal Mail Steamship Titanic var det officiella namnet på Drömmarnas Skepp, den sista drömmen från den gyllene epoken.



Historien om Titanic började med att engelsmannen Thomas Ismay år 1867 genom en konkursutförsäljning köpte rederiet White Star Line.
Thomas byggde sedan snabbt upp en flotta av moderna passagerarfartyg som med snabbhet, säkerhet och komfort lockade många passagerare till rutten Storbritannien - USA.
Efter hans död 1899 tog sonen Bruce Ismay över.

White Star Lines stora rivaler över Atlanten var Cunard Line.
Idéerna om Titanic väcktes första gången 1907 när Bruce Ismay och Lord James Pirrie, styrelseordförande i Harland&Wolff, möttes för att planera en ny fartygsserie.
Man skulle bygga tre fartyg.
De två första bestämde man skulle heta Olympic och Titanic.
Namnen valde Bruce Ismay för att ge en känsla av övernaturlig styrka och kraft. Det sista fartyg skulle senare döpas till Gigantic (Britannic).

Det tog ungefär ett år att färdigställa ritningarna till de båda nya skeppen.
Det var White Star konstruktör Thomas Andrews och varvets chefsdesigner Alexander Carlisle som ritade fartygen.

Tillverkningen av Olympic startade i Belfast, december 1908.
Titanic började sedan att byggas i mars 1909.
Det tog två år att bygga Titanics skrov. Under den här tiden var publiciteten om henne och hennes syster enorm.
Titanic vägde 46 328 bruttoton. Hon var 269 meter lång och 28 meter bred. Från köl till överkanten av skorstenarna var hon 53 meter hög (9 däck).
Hon hade dubbla stålplattor på vardera 2,54 cm högklassigt stål och hade ett system av 16 vattentäta skott som kunde stängas direkt från bryggan. Det fanns tre riktiga skorstenar och en fjärde falsk skorsten framförallt för att ge ett intryck av storlek och kraft.
Titanic var det mest moderna och luxiösa fartyg som någonsin byggts.

Hon hade bl.a. elektricitet och värme i varje rum, elektriska hissar, en simbassäng, en squashplan, ett turkiskt bad, en gymnastikhall, flera restauranger med franska kockar och servitörer och som kunde ta emot nästan 500 gäster. Med detta och mycket annat kunde hon mäta sig med vilket annat lyxhotell som helst.

Högt uppe i mastkorgen på Titanic spanade utkiken Frederick Fleet ut i en bländande natt. Det var lugnt, klart och bistert kallt. Det var inget månsken men den molnfria himlen flammade av stjärnor. Atlanten låg blank som slipat spegelglas.
Hittills var allt lugnt.
Nu var vakten nästan slut och fortfarande märktes inget ovanligt. Bara natten, stjärnorna, den bitande kölden, vinden som tjöt i riggen medan Titanic rusade fram över det svarta lugna svarta havet med 22,5 knops hastighet. Klockan närmade sig 23.40 söndagen den 14 april 1912.

Plötsligt såg Fleet någonting rakt föröver.
Först verkade det inte särskilt stort, men för varje sekund växte det och kom närmare.

Raskt slog Fleet tre gånger i mastkorgens alarmklocka, Samtidigt lyfte han telefonluren och ringde ner till bryggan.
- Vad ser ni? frågade en lugn röst i andra änden.
- Isberg rätt föröver, svarade Fleet.
- Bra, svarade förste styrman Murdoch som hade svarat.

Under den närmaste halvminuten stod Fleet och Lee sida vid sida och såg isen komma närmare. Nu var de nästan ovanför den och de båda männen tog spjärn i väntan på krashen.

Då började fören som genom under att gira babord.
I sista sekunden gick förskeppet klart och isen gled snabbt förbi längs styrbordssidan.


Enligt Nordiska Titanicmuséet är detta isberget Titanic krockade med.

Stewarden James Johnson kände på sig att det där visste han precis vad det var. Han kände igen den där skälvningen när ett fartyg tappar ett propellerblad och sa muntert:
- Hem till Belfast igen.

Mrs J. Stuart White satt på sängkanten och sträckte sig just fram för att släcka ljuset då det kändes som om båten "rullade fram över tusen stenkullor". Stöten verkade kraftigare för några än för andra.
Stöten innebar mera för Bruce Ismay.
Han tvärvaknade i sin lyxsvit, han kände sig säker på att båten hade gått mot något men han visste inte vad det var.

Några av passagerarna hade redan ett svar till detta.
James B. McGough, en affärsman från Philadelphia, hade en rätt oroande upplevelse. Hans ventil stod öppen och när isberget sopade förbi ramlade isklumpar in i hytten.

Uppe på bryggan hade Murdoch just fört handtaget på maskintelegrafen till "Stopp".
En spänd minut hade passerat.
Order till rorgängare Hitchens att lägga rodret hårt styrbord, en knyck på maskintelegrafen för "Full fart back" och en tryckning på knappen som stängde de vattentäta dörrarna - och slutligen de trettio sekundernas andlösa väntan.
Nu var väntan över och det var alldeles uppenbart för sent.

Medan det gnisslande ljudet dog bort rusade kapten Smith upp på bryggan. Det växlades några snabba ord:
- Mr Murdoch, vad var det där?
- Ett isberg, sir. Jag girade dikt styrbord och slog back i maskinerna och försökte gå babord om det, men hon kom för nära. Jag kunde inte göra mer, svarade Murdoch.
- Stäng de vattentäta dörrarna, fortsatte kapten Smith.
- Dörrarna är redan stängda, sa Murdoch.


Murdoch

De var mycket riktigt stängda.
Ett snabbt varningsrop, ett öronbedövande brak och hela båtens styrbordssida tycktes ge vika. Havet forsade in, virvlade runt om rörledningar och ventiler och män störtade genom dörrarna för att komma undan det kalla vattnet.
Omkring tio sjömil därifrån låg atlantångaren Californian, destinerad till Boston från London. Denna söndagsnatt hade hon legat stilla sedan klockan 22.30, fullständigt blockerad av drivis. Omkring klockan 23.10 lade tredjestyrsman Groves märke till ljusen från ett annat fartyg som kom med hög fart från öster. Vid halv tolv rapporterade Groves detta till kapten Stanley Lord.

Lord föreslog att man skulle kontakta fartyget med morselampor och Groves beredde sig att göra det.
Så såg han plötsligt hur det stora fartyget stannade och släckte de flesta av sina ljus. Detta förvånade inte Groves särskilt mycket eftersom man ofta gjorde så för att förmå passagerarna att gå till kojs. Det föll honom aldrig in att ljusen kanske fortfarande var tända, att det bara verkade som om de slocknade därför att hon inte längre gick bredsides utan hade girat hårt babord.
På Titanics brygga försökte kapten Smith att skaffa sig en helhetsbild av läget.
Smith sa till fjärdestyrman Boxhall:
- Gå ner och hämta timmermannen och låt honom undersöka henne.

Boxhall hann inte nerför lejdaren från bryggan innan han stötte ihop med timmermannen J. Hutchinson som kom upprusande och flämtade:
- Hon tar in mycket vatten!

Den näste som kom var Bruce Ismay.
Kapten talade om nyheten om isberget. Då frågade Ismay:
- Tror ni att båten är allvarligt skadad?
- Jag är rädd för det, svarade Smith.

De skulle snart få visshet.
Ett bud hade skickats efter Thomas Andrews, verkställande direktör i Harlands & Wolffs skeppsvarv.
Som Titanics konstruktör medföljde Andrews på jungfruresan för att korrigera eventuella småfel på fartyget. Om någon kunde fastställa läget så var det han.

På A-däck observerade en andraklasspassagerare en egendomlig sak.
När han var på väg ner till sin hytt verkade det som om trappstegen var vågrätta men ändå träffade hans fötter inte riktigt rätt. På något sätt lutade de framåt utan att ge riktigt fotfäste, som om trappstegen sluttade åt fören till.
På bryggan visade krängningsmätaren att fartyget lutade en aning mot fören och hade 5 graders slagsida åt styrbord.
I närheten sysslade Andrews och kapten Smith med några snabba beräkningar.
Det var vatten i förpiken, ettans lastrum, postrummet, eldrum nummer 5 och 6. Vattnet hade strömmat in med fem meter över kölen på de första tio minuterna.
Ett hundra meter långt gap med första fem avdelningarna hopplöst översvämmade.
Vad betydde detta?
Andrews förklarade lugnt.
Titanic kunde flyta med fyra av sina sexton vattentäta avdelningar fyllda med vatten. Men hur man än vände på steken kunde hon inte flyta med alla sina första fem avdelningar fyllda. Skottet mellan femte och sjätte avdelningen gick endast upp till E-däck.
Om de första fem avdelningarna blev översvämmade skulle fören sjunka så djupt att vattnet i den femte avdelningen måste flöda över i den sjätte.
Det fanns inga undanflykter.

Titanic var dömd att gå under.

Klockan 0.05 befallde kapten Smith överstyrman Wilde att avtäcka livbåtarna.
Han själv gick sedan ner till telegrafisthytten.
Där satt Phillips och andre telegrafisten Bride.
Smith sa:
- Sänd begäran om assistans.

Han räckte Phillips en pappersremsa med Titanics position.
Phillips tog huvudtelefonerna från Bride och började knacka fram bokstäverna CQD - på den tiden den vanliga internationella nödsignalen - följda av MGY, Titanics anropsbokstäver.

Tio sjömil därifrån satt tredjestyrman Groves på Californian på telegrafisten Cyril F. Evans brits.
Efter arbetet gillade han att titta in till Evans hytt och få reda på de senaste nyheterna. Han tyckte också om att leka med apparaten.
Evans hade slutat sin vakt klockan 23.30. På jakt efter något intressant tog Groves lurarna och satte dem på sig. Han började bli riktigt duktig om bara telegrammen var tillräckligt enkla. Men han visste inte mycket om apparaturen.
Californians apparat hade en magnetisk detektor som drevs med urverk. Groves drog inte upp denna och därför hörde han ingenting. Till slut gav han upp, lade tillbaka lurarna på bordet och gick under däck för att hitta trevligare sällskap. Då var klockan lite mer än 00.15.

Dörren till kökspersonalens förläggning öppnades så det smällde mot biträdande bagaren Charles Burgess järnkoj.
Han vaknade och stirrade på stewarden George Dodd som stod i dörröppningen:
- Upp med er genast gossar, vi håller på att sjunka.

Fortfarande halvsovande drog Burgess på sig byxor och skjorta.
Många fick första beskedet från sina stewardar, för varje gång slängde de upp hela dörren på vid gavel och skrek:
- Allesammans upp på däck med livbälten på, ögonblickligen!

I första klass var det artigare att knacka.
Så gick det till.
Inga klockor eller sirener.
Inget allmänt larm.
Men överallt på Titanic spreds beskedet på ett eller annat sätt.
På båtdäck började männen göra de sexton livbåtarna klara.
De var av trä och åtta på vardera sida.
Därutöver fanns fyra hopfällbara livbåtar betecknade A, B, C ,D.
Alla båtarna tillsammans kunde rymma 1 178 människor.

Denna söndagsnatt fanns det 2 227 människor ombord på Titanic.

Den ena veven efter den andra började gå runt. Dävertarna knakade, blocken gnisslade, och livbåtarna svängde sakta ut från fartygssidan.
Andrestyrman Lightoller som hade befälet firade då båt 4 i höjd med A-däck och befallde att kvinnor och barn skulle gå över i båten där.
Men proceduren gick långsamt.
Varför skulle man byta det ljusa däcket på Titanic mot ett svart i en roddbåt?
Man ordnade också musik för att lugna passagerarna.

På styrbords sida gick allting fortare.
Men inte fort nog för bolagspresidenten Ismay som rusade fram och tillbaka och manade männen att skynda sig.
Närmast aktern hade förstestyrman Murdoch, som hade befälet över styrbordssidan, besvär med att fylla båt 7.
Filmstjärnan Dorothy Gibson hoppade ombord följd av sin mor. Sedan övertalade de sina bridgekamrater för kvällen att följa med.
Till slut var det nitton eller tjugo i båten.
Klockan 00.45 gav Murdoch klartecken till nummer 7 - den första båten i sjön.

Längst akterut på Titanic traskade rorgängaren George Thomas Rowe fortfarande omkring på sin ensamma vakt. Han hade inte sett någon, inte hört någonting sedan isberget hade glidit förbi för en timme sedan. Plötsligt fick han se en livbåt ligga och flyta i vattnet. Han telefonerade till bryggan - visste de om att det låg en båt i sjön.
Han blev tillsagd att genast bege sig till bryggan och ta några raketer med sig.

Lite längre fram på Titanic sprang stewarden Joseph Wheat ner för att hämta några värdesaker från sin hytt på F-däcks babordsida. Men då Wheat gick några meter nerför korridoren och började gå uppför trapporna såg han en underlig syn:
En tunn vattenström flöt nerför trapporna från E-däck ovanför.
Han gissade vad som hade hänt:
Vattnet föröver på F-däck som hade hejdats av det vattentäta skottet hade stigit till E-däck där det inte fanns någon vägg och skvimpade nu över i nästa avdelningen åt aktern till.

Alldeles i närheten ångade Carpathia söderut i komplett ovetande.
Hennes ende telegrafist, Harold Thomas Cottam, var på bryggan när Phillips sände sitt CQD.

Nu var Cottam tillbaka vid sin apparat och tänkte vara lite hjälpsam.
Klockan var 00.25 då Phillips knackade tillbaka ett svar till Carpathia:
- Kom genast. Vi har gått på ett isberg. Det här CQD, gamle gosse. Position 41.46 N 50.14 V.

Cottam frågade om han skulle underätta sin kapten Phillips:
- Ja, fort.

Ytterligare fem minuter och sedan den välkomna nyheten - Carpathia var endast 58 sjömil därifrån och kom för full fart. Kapten Smith tittande nu in i hytten för att få lite upplysningar.
- Vilket anrop sänder ni? frågade Smith.
- CQD, svarade Phillips.

Bride fick en ljus idé.
En internationell konvention hade just beslutat att man skulle använda bokstäverna SOS istället för CQD. De var lätta att uppfånga för den enklaste amatör.
- Sänd SOS, det är det nya anropet och det kanske är din sista chans att sända det.

Klockan visade 00.45 då Titanic sände det första SOS som någonsin skickats av en oceanångare.
Inget av de kontaktade fartygen verkade lika lovande som det ljus som blinkade tio sjömil från Titanic.
I kikaren såg fjärdestyrman Boxhall att det var en ångare.
En gång försökte han komma i kontakt genom morselampan och han tyckte att han såg ett svar. Men han fick inte ut något av det och kom till sist till den slutsatsen att det måste vara hennes topplanternor som flämtade.
Effektivare åtgärder var nödvändiga.

Så snart rorgängaren Rowe kommit upp på bryggan frågade kapten Smith om han hade med sig raketerna.
Rowe tog fram dem och kaptenen befallde:
- Tänd en av dem och sänd upp en ny var femte och sjätte minut.

Klockan 00.45 skar en bländande blixt genom mörkret.
Tio sjömil därifrån stod jungmannen James Gibson på Californians brygga.
Det underliga fartyget hade inte rört sig på en timme.
I kikaren kunde han urskilja hennes sidoljus.
Vid ett tillfälle tyckte han att hon försökte signalera till Californian med sin morselampa.
Han försökte svara men gav snart upp.
Han kom fram till att det bara var den andres toppljus som blinkade.

Andrestyrman Herbert Stone gick också omkring på Californians brygga och höll ett öga på det underliga fartyget.
Klockan 00.45 såg han hur det plötsligt flammade till av vitt ljus ovanför henne. Underligt, tänkte han, att ett fartyg sänder upp raketer mitt i natten.

En efter en firades livbåtarna nu ner på havet:
Båt 6 klockan 00.55, båt 3 klockan 01.00 och båt 8 klockan 01.10.

Medan Boxhall och Rowe avfyrade flera raketer från bryggan kunde Boxhall ändå inte tro på det som hände.
- Kapten, frågade han, är detta verkligen allvar?
- Mr Andrews har sagt, svarade Smith, att hon klarar sig i en timme, högst en och halv till.

Medan Boxhall fortsatte att avfyra raketer, försökte Rowe få kontakt med det andra fartyget. På bryggan till Californian räknade Stone och Gibson raketerna. Gibson försökte med morselampan igen och klockan ett höjde han kikaren för att se efter igen.
Klockan 01.10 gav Stone till en vissling ner i talröret till karthytten och berättade alltsammans för kapten Lord.
Denne ropade tillbaka:
- Är det bolagets signaler?
- Det vet jag inte, svarade Stone, men på mig verkar det vara vita raketer.

Kaptenen rådde honom att fortsätta med morsesignaler.
Gibson granskade fartyget noga.
Hon tycktes luta.
Hon hade vad man kallade "en bred sida ovanför vattnet".
Och Stone som stod bredvid honom lade märke till att hennes röda sidoljus hade försvunnit.

Omkring 01.40 skrek överstyrman Wilde:
- Alle man till babordssidan för att räta upp henne! Passagerare och besättning traskade över och Titanic svängde över på rätt köl igen.
Arbetet med båtarna återupptogs.

Klockan 01.55 firades nummer 4 ner på vattnet, bara 4,5 meter nedanför.
Det var endast en livbåt kvar.
Den hopfällbara livbåten D var nu färdig att fyllas.

Det fanns ingen tid att förlora.
Ljusen började glöda rödaktigt.
Porslin krossades någonstans där nedanför.
Jack Thayer såg bagaren Charles Joughin ragla förbi med en flaska gin, som han satte till munnen och tömde.
- Om jag någonsin kommer igenom det här, sa Thayer för sig själv, så vet jag en man som jag aldrig får se mera.


Panikbild inifrån Titanic

Lightoller tog inga risker.
De flesta av passagerarna hade gått akterut men ändå - 47 platser - 1600 människor.
Han lät besättningen bilda en kedja i en stor ring runt båt D. Endast kvinnor och barn fick komma igenom.
Någon skrek:
- Kasta loss!

Och klockan 02.05 började den hoppfällbara räddningsbåten D, den sista av alla båtarna, sin nedfärd mot vattnet.
Allt djupare dök Titanics förstäv medan aktern långsamt svängdes uppåt.
Hon tycktes också glida framåt.
Det var denna rörelse som åstadkom den våg som träffade dussintals människor medan den åkte akteröver.
Lightoller iakttog från taket på befälshuset.
Han vände sig om i riktning mot fören och dök i.
När han kom upp till ytan sögs han ner igen pressades mot ståltrådsgallret till ett fläktuttag. Han undrade hur länge han skulle stå ut fastklämd på det här sättet mot gallret.
Det fick han aldrig veta.
En puff av het luft blåste upp honom till ytan.
Flämtande och spottande plaskade han därifrån.

Harold Bride höll också huvudet kallt. När vågen kom grep han tag i båt B som låg upp och ner.
Båten, Bride och ett dussintal andra sköljdes bort tillsammans.

Deb, hopfällbara båten, låg fortfarande upp och ner och Bride befann sig sprattlande under den.
Jack Thayer och Milton Long såg också vågen komma. Istället för att bege sig till en högre punkt tyckte de att det hade blivit dags att hoppa och simma så gott de kunde.
De skakade hand och önskade varandra lycka till.
Long gled ner med ansiktet mot båten.
Tio sekunder senare svängde Thayer sitt andra ben över relingen och satt med ansiktet utåt. Han var ungefär tre meter över vattnet. Sedan gjorde han ett språng utåt så långt han kunde.

Man fick aldrig veta vad som hände med kapten Smith.
Folk sa senare att han sköt sig men det finns inte ett spår till bevis för det.
Strax före slutet såg stewarden Edward Brown honom gå bort till bryggan, fortfarande med megafonen i handen.
När skrovet inte längre kunde hålla emot den otroliga påfrestningen aktern gjorde när hon stod rakt upp i vädret bröts hon itu mellan tredje och fjärde skorstenen.
Nu stod Titanic absolut lodrätt.

Ute i livbåtarna kunde man knappt tro sina ögon.
Under mer än två timmar hade de hoppats trots att Titanic sjönk djupare och djupare.
När vattnet nådde hennes röda och gröna sidolanternor visste de att slutet var nära, men ingen drömde om att det skulle bli så här:
Det överjordiska dånet, det svarta skrovet som reste sig i nittio graders vinkel, den julkorts liknande bakgrunden av strålande stjärnor.
Några ville inte se.
I den hopfällbara livbåten C böjde sig president Bruce Ismay - han stod inte ut med att se henne sjunka.



Två minuter gick, oväsendet upphörde äntligen och Titanics akter sänkte sig något. Så började långsamt glida neråt, när havet slöt sig över flaggstången åstadkom hon ett lätt kluckande.

Hon är borta.
I båt 5 såg tredjestyrman Pittman på klockan och sa:
- Klockan är 02.20.

På tio sjömils avstånd stod andrestyrman och jungman Gibson och såg hur det andra fartyget långsamt försvann.
Omkring klockan två verkade Titanics ljus ligga mycket lågt nere vid horisonten och de två männen trodde att hon måste öka avståndet till dem.
- Anmäl detta till kapten, befalde Stone.

Gibson travade in i karthytten och lämnade budskapet.
Kapten Lord såg sömnigt från sin bädd:
- Var det vita raketer allihop?

Gibson sa ja, och Lord frågade vad klockan var.
Gibson svarade att den var 02.05.
Lord rullade över på andra sidan och Gibson gick tillbaka till bryggan.
Klockan 02.20 ansåg Stone att det andra fartyget var ur sikte och klockan 02.40 talade han om det för kaptenen och fortsatte att betrakta den tomma natten.

Överallt hördes skrik från hundratals simmande:
Jack Thayer som låg på kölen på den upp och nervända båt B tyckte det lät som ett sisande från gräshoppor.
Skriken i natten innebar bara en sak för den livlige och impulsive femtestrymannen Lowe - att ro tillbaka och hjälpa så fort som möjligt.
Därför delade Lowe upp sina 55 passagerare på de andra fyra båtarna men det tog tid att göra omflyttningen.
Därefter ännu mera tid medan Lowe väntade på att simmarna skulle tuna ut så mycket att expeditionen blev säker. Klockan var över tre när båt 14 dök in bland vrakspillrorna och människorna.
Där var inte många kvar.
De fick bara tag i fyra överlevande.

Lowe hade felbedömt tiden det tog att ro till platsen och hur länge en människa kan leva i nollgradigt vatten.
Men Lowe hade åtminstone rott tillbaka.
Havet var tyst.
Ingen kunde se ett spår av liv bland vågorna som krusade den jämna Atlanten när det första gryningsljuset färgade skyn.

Men en man levde fortfarande, det var bagaren Charles Joughin.
Han hade tidigare på natten tagit några drinkar whiskey i sin hytt. När han så hoppade av Titanic, han var den siste som lämnade fartyget, var han rejält dragen av all alkohol att han inte påverkades speciellt mycket av det iskalla vattnet.
Och nu låg han i havet och rörde armar och ben bara så mycket att han höll sig flytande. Klockan var lite över 03.30 när de såg det för första gången - en avslägsen blixt följd av ett buller långtifrån.

När Titanics CQD hade nått fram till Carpathia hade kapten Rostron redan somnat.
Harold Cottam, Carpathias telegrafist, störtade med telegrammet till förstestyrman Dean på bryggan.
De rusade ner till kapten och slängde fram nyheten.
Rostron for upp ur sängen och frågade:
- Är ni säker på att det är Titanic och att man begär omedelbar hjälp?
- Ja, sir.
- All right. Säg åt dem att vi kommer så fort vi kan.

Fartygsbesättningen störtade yrvaket upp.
De flesta brydde sig inte ens om att klä på sig. Fortare och fortare skar det gamla fartyget framåt - 14 - 15,5 - 15 - 16,5 - 17 knop.
Ingen hade drömt att Carpathia kunde drivas så hårt.

Klockan 02.45 såg andrestyrman Bisset en liten ljusstråle som glittrade.
Det var det första isberget.
Sedan ett till, och ytterligare ett. Slingrande och girande smet Carpathia nu förbi isberg på alla sidor utan för ett ögonblick sakta farten.
Omkring 03.35 började de närma sig Titanics position och fortfarande syntes inte ett spår efter henne.

Klockan 4.00 stannade fartyget - de var framme.
Just då flammade en grön blixt till.
Den kom rakt förifrån, lågt ner i vattnet.
Det flämtande ljuset avslöjade en livbåt kanske 300 meter därifrån.

Med gryningens ankomst började livet vakna upp igen på Californian tio sjömil därifrån. Klockan 05.40 väckte överstyrman Stewart telegrafisten Evans och sa:
- Det är ett fartyg som har fyrat av fyra raketer. Vill du se om du kan få reda på om något har hänt?
Två minuter senare brakade Stewart upp till bryggan och ropade:
- Titanic har gått på ett isberg och sjunkit.

Kapten Lord satte genast full fart och styrde mot Titanics sista position.
Nu hade Carpathia börjat att bärga livbåtararna.
Från den upp och nervända livbåten B hördes inga hurrarop.
Lightoller, Gracie, Bride, Thayer och de andra var alltför upptagna med att försöka hålla sig flytande.
Klockan 08.30 gjorde nummer 12 - den sist anlända båten - fast och de skeppsbrutna började äntra sig upp.
Bride kände ett par starka armar sträckas ut mot sig.
Sedan förlorade han medvetandet.
Jack Thayer såg sin mor vänta och rusade i armarna på henne.
Mrs Thayer stammade:
- Var är pappa?
- Jag vet inte mamma, svarade han stilla.

Under tiden grubblade Rostron över vart han skulle föra sina 705 oväntade gäster.
Det blev en resa tillbaka till New York.
Bagaren Charles Joughin låg och sov tungt i sin hytt, likaså Jack Thayer.
Bolagspresidenten Bruce Ismay lämnade inte sin hytt en enda gång under hela resan.

Inom ett år tog han avsked från White Star Line, köpte en stor egendom på västkusten av Irland och förblev totalt ensam tills han dog 1937.

Klockan 08.37 nådde Carpathia fram till piren i New York och började lossa Titanics livbåtar så att hon kunde förhalas.

1 502 människor dog denna kalla aprilnatt 1912, endast 705 av 2 207 människor överlevde.
Titanic upptäcktes den 1 september 1985 av Robert D. Ballard.
Hon ligger på cirka 3 800 meters djup.
Fören och aktern ligger ungefär 600 meter ifrån varandra.

Fakta om Titanic

Längd: 265 meter
Bredd: 27 meter
Vikt: 66 000 ton
Höjd: Som ett elvavåningshus (9däck)
Passagerare: 2 207, inklusive 899 besättningsmän
Rumfördelning:
1:a klass 416 rum, 928 bäddar
2:a klass 162 rum, 510 bäddar
3:e klass 928 rum, 40 bäddar, 473 sittplatser
Hastighet: 24-25 knop
Överlevande: 705
Omkomna: 1 502
Titanic ligger på ca 3 800 meters djup







Text: Dennis Johansson Hall

Krönika: Äntligen - vi har väntat sedan 1974

Kategori: Krönika

Äntligen.
Så länge som vi har väntat på detta ögonblick.
Globen fullständigt kokade när Lorine Zineb Noka Talhaoui, med artistnamnet Loreen, intog finalscenen första gången under kvällen.
Hon var oerhört uppskriven i media inför den svenska finalen efter sitt prickfria och magiska framträdande redan i den första av fyra deltävlingar.
Och hon infriade allas förväntningar.

Från sin karakteristiska dans, sina toner i verserna, till rysningshöjningar i refrängerna.
Globens dryga 15 000 åskådare, inklusive jag själv, var helt euforiska.
Känslan och tankarna för att svenska folket skulle rösta fel och istället skicka Thorsten Flinck eller Björn Ranelid till Europafinalen i Azerbajdzjan gjorde mig nästan förbannad.

Inte sedan ABBA 1974 (Waterloo) har vi haft en så självklar vinnare som vi har den här gången. Loreen krossade helt enkelt allt svenskt motstånd, lika överlägset som norske Alexander Rybaks seger när Europafinalen avgjordes i Moskva 2009.
”Euphoria” betyder ”upphetsat lyckorus” och det är precis vad Loreen står för.
Hon är vår största chans sedan ABBA och då har Herreys (1984 Diggi-loo diggi-ley), Carola Häggkvist (1991 Fångad i en stormvind) och Charlotte Perrelli (då hette hon Nilsson, 1999 Tusen och en natt) ändå vunnit hela tävlingen.
Äntligen skickar vi rätt låt till finalen.
Äntligen.

Övriga vinnare som Sverige skickat har i många fall varit helt okej – men det räcker inte.
Loreen har det där lilla stora extra.
Hon är lite som frihetsgudinnan är för New York, lite som Mona Lisa är för Louvren, lite som Zlatan… fast bättre.
Den svenska nykrönta musikdrottningen har det som de flesta som provat före henne inte har – hon har attityd på scenen… både i sången, musiken, kläderna och scenframträdandet.
Mellofinaltvåan Danny Saucedo gick från att vara en helyllekille och svärmorsdröm till en extremt dålig förlorare – där han helt tappade både respekt och ansikte.
Varför inte bara inse sig slagen av någon som var bättre – på allt? Kostsam scenshow eller inte, vem bryr sig?

Loreens ”Euphoria” har bara börjat sin resa mot toppen.
Se upp Europa, för äntligen kommer Sverige med en vinnarlåt.


Loreen - Euphoria

Text och bild: DENNIS JOHANSSON HALL

Extra bild:

Inför Melodifestivalfinalen den 10 mars 2012 i Globen.

Liverpool tur och retur - del 6 av 6

Kategori: Krönika

I dag ger jag dig del 6 av 6.
Fram till matchstart, Liverpool-Sunderland i dag, har jag att berättat ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.
Nu följer sista delen:


Den matchbiljetten hade jag i 20 år drömt om att få hålla i. Jag fick
plats på sektion KH, rad ett (närmast spelet med andra ord) och plats
nummer 55 (mitt turnummer är 5, dubbel tur alltså).
Foto: Dennis Johansson Hall
.

Del 6:
Söndagen den 25 oktober 2009.
Spelarna var på plats.
Området kring Anfield var inte längre en "krigszon", det var ett myller av fans.
Liverpoolfans överallt.
Det sjöngs, viftades med flaggor och skålades i pint.
Två timmar till matchstart och det var en fantastisk stämning runt arenan.
Eftersom jag inte ville missa någonting var jag en av de första som var inne på Anfields läktare - som visserligen fylldes på ganska snabbt.
Jublet steg när spelarna gjorde entré inför uppvärmningen.
Liverpool värmde upp på fel sida jämfört med var jag hade min sittplats - jag smög mig bort mot dem.
Nu var jag bara meter i från mina hjältar, den enda jag saknade var Steven Gerrard som inte kunde delta på grund av skada. I stället hade jag naturligtvis störst fokus på Fernando Torres.
Manchester United värmde upp på andra sidan och en boll rann över på Liverpools sida. Istället för att sparka tillbaka bollen fick Wayne Rooney springa och hämta densamma. Jag var mindre än en halvmeter i från Rooney när han plockade upp bollen. Jag vägrade att ta en bild av honom, han vägrade att ta i hand med en Liverpoolsupporter - mig.
Spelarna gick tillbaka till omklädningsrummen.
Nu var det bara dryga kvarten kvar till drömmatchen jag drömt om i drygt 20 år.
Barclay's Premier League-låten började dåna i högtalarna och spelarna gjorde entré till ett öronbedövande jubel.
Jag var en av de som skrek - såklart.
United's fans, 3 000 stycken, skanderade "United, United, United".
Sen var det dags.
Jag kände rysningarna i kroppen, jag visste vad som var på gång.
Det var dags för ett av de ögonblick som gjort att jag så länge drömt om detta så länge.
Ur högtalarna hördes nu:
"When you walk through the storm, hold your head up high......"
På stora matcher på tv hade jag höjt ljudet och lyssnat, njutit och ibland längtat så mycket att jag fällt någon tår.
Nu var jag på plats.
På plats på Anfield Road i Liverpool.
Ljudvolymen när dryga 41 000 Liverpoolfans synkroniserat sjunger "You'll never walk alone" är den mest fantastiska kör jag någonsin hört.
Det var öronbedövande.
Det var häftigt.
Det var magiskt.
Och jag var med och sjöng.
Det går inte att beskriva känslan jag hade, den måste upplevas av var och en själva.
Jag blev blödig i alla fall.
Äntligen var jag där och fick uppleva "You'll never walk alone" på plats.
Minuter jag aldrig kommer att glömma.
Förmodligen det näst häftigaste jag varit med om (förutom barnen), se min inspelning av upplevelsen HÄR, men höj ljudet för att känna av.
Det häftigaste kommer jag till senare i texten.
Drömmatchen var i gång och stämningen på läktarna var sjukt häftig.
I närheten av mig satt "Agda 80+" och var så häftig. Tanten engagerade sig i allt och skällde på den assisterande domaren varje gång han sprang förbi oss. Det var det ultimata beviset på vad fotbollen betyder och förbrödrar, hon var helt vansinnig tanten - och jag skrattade.
Efter en mållös men långt i från chansfattig första halvlek hände det mesta i andra akten.
Anfield Road, City of Liverpool, Matchminut 65
Yossi Benayoun fick bollen på mittplanen och växelspelade med holländaren Dirk Kuyt innan israelen släppte bollen på djupet. Bollen borrade sig igenom United-försvaret mot målkungen Fernando Torres.
Spanjoren fick genast en av världens bästa backar, Rio Ferdinand, i hasorna men behöll snabbheten, balansen och ryckte förbi United-spelaren.
Jag och hela Anfield halvreste oss upp och började hest få fram något slags skrik - då vi anade vad som höll på att hända. Allt gick så oerhört snabbt från Benayoun till Kuyt och till Torres friläge. Världsmålvakten Edwin van der Saar mötte Torres kraftfulla löpning framför "The Kop".
Fernando Torres kunde inte hindras av Ferdinand eller van der Saar utan dundrade bollen stenhårt upp i nättaket.
Anfield exploderade.
Jag exploderade.
Mina armar sträcktes rakt upp i luften, händerna knöts hårt och där stod jag i säkert en minut och bara skrek rakt ut.
Hela Anfield, utom drygt 3 000 åskådare (officiell publiksiffra var 44 188), bara skrek, skrek och skrek.
Det var så sjukt häftigt.
Utan tvekan det häftigaste jag upplevt (se ovan)!
Då gick det upp för mig vad Torres mål betydde för mig personligen.
Min dröm hade uppfyllts - till tre punkter.
Liverpool hade på hemmaplan, inför denna fanatiska publik, tagit ledningen mot största av rivaler - Manchester United.
Och jag var på plats.
Det blev för mycket även denna gång.
Jag grät glädjetårar.
Känslan i kroppen var så häftig.
Att få vara där när det hände.
Magnifik avslutning
Efter målet väntade en kamp utan dess lika på planen.
Det var inte längre en fotbollsmatch, det var krig.
På planen och på läktarna var folk som tokiga.
Det var häftigt.
Domaren hade lagt till sex minuter efter alla skador som skulle ses om.
Och i just den 96:e matchminuten frispelades inbytta fransmannen David N'Gog och rullade kallt in 2-0 bakom van der Saar.
Jublet över att matchen i det läget säkrades visste inga gränser.
Liverpoolmålvakten Pepe Reina tog en 90-meterslöpning och var först framme hos N'Gog för att fira målet och segern med honom - framför ett helt galet "The Kop".
Min drömresa var fullbordad.
Det var magnifikt häftigt hela vägen.
Hela resan.
Utan tvekan det häftigaste jag varit med om inom fotboll - världens största idrott.
Magiskt fantastiskt!

 


Skövdekillarna Magnus Green och Jerry Johansson gjorde också sitt
första besök på Anfield. De satt något högre upp på läktaren än vad
jag gjorde. Publikvärden tog bilden.
Fotoägare: Dennis Johansson Hall
.


Torres var givetvis i stort fokus redan under uppvärmningen. I den här
bilden återfinns alla tre spelarna som var inblandade i hemmalagets
och Torres 1-0-mål i 65:e minuten.


Härliga, mäktiga och fantastiska "The Kop".
Foto: Dennis Johansson Hall.


Precis före matchstart. Spelarna stod i det här läget uppställda i spelar-
tunneln och "The Kop" och Uniteds fans tävlade om vilka som hördes
mest. Stämningen var sjukt mäktig.
Foto: Dennis Johansson Hall
.


Matchen startade och Evra tog hand om Torres omgående. Gult kort
såklart. Foto: Dennis Johansson Hall
.


Matchens första hörna lades vid mitt hörn. Aurelio tog hand om den.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Strax efter att Liverpool tagit ledningen med 1-0 fick United och O'Shea
inkast vid mig. Då passade Canal Plus på att zooma in och jag hade
precis gjort som alla andra - och sagt ett och annat till Unitedspelaren.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Flygräddslan var för ögonblicket bortblåst när jag tidigt dagen efter
drömmatchen åkte hemöver. Rädslan byttes ut mot ett härligt leende,
drömresan/drömmatchen kunde inte ha varit bättre. Och vi vann med
2-0 mot ärkerivalen Manchester United.
Foto: Dennis Johansson Hall.

Hoppas du gillat att läsa minnena, trots att du inte har kommenterat. NU laddar i alla fall jag för premiären i Premier League 2011/2012.

Med vänliga fotbollshälsningar

// Dennis

I dag, lördagen den 13 augusti, är det ligapremiär i engelska Premier League och LIVERPOOL FC tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).

Liverpool tur och retur - del 5 av 6

Kategori: Krönika

I dag ger jag dig del 5 av 6.
Fram till matchstart kommer jag att berätta ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.

Del 5:
Söndagen den 25 oktober 2009.
Den stora dagen.
Matchdagen.
Klockan 14.00 lokal tid (klockan 15.00 i Sverige) var det avspark på Anfield.
LIVERPOOL FC - MANCHESTER UNITED
En av fotbollsvärldens största fotbollsmatcher på klubb- och liganivå.
Ett riktigt klassiskt rivalitetsmöte mellan städerna som bara ligger cirka fem mil i från varandra.
Redan när jag vaknade var jag laddad för match.
Det var ett härligt pirr i kroppen.
I dag var den dagen jag hade längtat efter i dryga tjugo (!) år.
Det var mäktigt.
Det var mäktigt att vakna upp och veta att i dag är det den dagen - i dag är det Liverpool mot Manchester United på Anfield.
Och.
Jag skulle dit.
Det var så sjukt spännande.
Redan vid niotiden tog jag buss nummer 17 mot Anfield.
Jag skulle inte missa någonting av supportrarnas uppladdning.
På klassiska puben "The Albert" visste jag sedan researchen att väldigt många "The Kop-anhängare" samlades inför matchen. Jag visste också att i dag skulle det bli sjukt mycket folk även på puben (det är det säkert varje match), så det gällde att vara där i god tid.
Jag var tidig och redan vid öppnandet av puben blev det knökat där inne. Jag var en av dem. En pint beställde jag för att delta i uppladdningen precis som alla andra. Det sjöngs ramsor jag aldrig tidigare hört. Jag visste att jag var rätt för det sjöngs om Liverpool och alla hade Liverpoolkläder på sig. Det var en häftig syn som jag lite på avstånd sög in och begrundade och beundrade. Jag var en i gänget, en i Liverpoolgänget - det var häftigt.
(texten fortsätter under bilderna)


Klassiska "The Albert". Foto: Dennis Johansson Hall.


Festfesten inför den stora matchen hade sin början inne på klassiska
puben "The Albert". Foto: Dennis Johansson Hall
.

Efter "The Albert" tog jag mig till den delen av arenan dit spelarbussarna skulle komma rullandes. Även vip-gästerna. Kenny Dalglish, Bobby Charlton, Sami Hyppiää, Ian Rush... ja de var många som gick precis intill mig till den speciella vip-entrén. När spelarbussarna kom kom också poliserna och vakterna i massor. Det var hundar och ridande polis - det var ett jäkla säkerhetspådrag kan man säga. Spelarna, främst Liverpoolspelarna, togs emot som hjältar av alla som hade samlats för att bevittna entrén.
Att se Rafael Benitez, Pepe Reina, Fernando Torres med flera stiga ur bussen och rusa in under Anfields läktare var en sjuk upplevelse. Det var som att se galna fans tråna efter stora filmstjärnor.
Spelarna var våra hjältar.
Och.
Mina hjältar.
Nu var det bara två timmar kvar till matchstart och spänningen steg med att spelarna gjort entré till omklädningsrummen.
Det var ett härligt nervpirr som spred sig i kroppen.
Jag var där.
Snart skulle jag se Liverpool-Manchester United.
20 år hade jag väntat.
20 år!


King Kenny. Kenny Dalglish, till vänster, var ännu inte manager för LFC.
Foto: Dennis Johansson Hall
.


Sir Bobby Charlton. Foto: Dennis Johansson Hall.


Liverpools dåvarande stora stjärna, jämte Steven Gerrard, Fernando
Torres klev ur spelarbussen inför massivt publikjubel.
Foto: Dennis Johansson Hall
.

I del 6 i morgon, lördag, har vi kommit till det spännande slutet - matchen: Liverpool-Manchester United!

// Dennis

På lördag är det seriepremiär i Premier League och Liverpool tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).

Liverpool tur och retur - del 4 av 6

Kategori: Krönika

I dag ger jag dig del 4 av 6.
Fram till matchstart kommer jag att berätta ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.

Del 4:
Efter den magnifika lilla rundturen inne på Anfield gick jag vidare till Liverpool FC:s museum. Det var en häftig upplevelse för ett Liverpoolhjärta att skåda.
Där fanns orginalmatchtröjor från väldigt många årgångar, där fanns bilder, pokaler, spelares skor och herrans mycket mer.
2005 vann Liverpool den klassiska Champions League-finalen i Istanbul mot italienska AC Milan. Matchen blev klassisk (för dig som inte vet) på grund av att Liverpool låg i underläge med hela 3-0 efter 45 minuter och gjorde en fantastisk vändning i andra halvleken. The Reds vann halvleken med 3-0 och matchen togs till en mållös men verkligen inte chansfattig förlängning. Straffar fick avgöra och där var Liverpool starkast.
Jag minns att jag förmodligen skrek så mycket att de som sov (de som inte gillar fotboll med andra ord) i Kil garanterat vaknade allihop. Det var en sjuk match att skåda - det tyckte även de som sett finalen med neutrala ögon. Hundratusentals fans mötte upp spelarna och ledarna när de vid hemkomsten åkte kortege genom stadens gator.
På museumet fanns matchbollen, där fanns Xavi Alonsos skor som han använde i finalen, där fanns medaljen och givetvis stod även pokalen snyggt uppställd i en monter. Så nära en Champions League-titel har jag aldrig tidigare varit.
(texten fortsätter under bilderna)


Guldmedaljen 2005.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Uefa Champions League-pokalen från segern 2005. En svensk
tjej tog den här bilden åt mig.
Fotoägare: Dennis Johansson Hall.


Matchbollen CL-finalen 2005.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Lagkapten Steven Gerrard lyfter titeln mot Istanbuls himmel i maj 2005.
Liverpool tog sin femte seger i Europacupen/Champions League och
fick därmed behålla pokalen.


Jamie Carragher (född 28/1 1978) och lagkapten Steven Gerrard
(född 30/5 1980). Båda uppväxta i trakterna kring Liverpool och båda
med Liverpool FC som sin moderklubb. Här är det riktiga hjärtat i laget.


Hundratusentals människor samlades längs gatorna när hjältarna kom
tillbaka från Istanbul efter att ha besegrat Milan efter straffar i den mest
dramatiska fotbollsmatch som någonsin spelats.


Efter att jag varit inne på arenan, inne på museumet och använt mitt "svarta bälte" i shopping i supportershoppen så tog jag buss nummer 17 mot centrum igen.
Jag gjorde staden.
Besökte bland annat Disney Store och gissa vad - det fanns ett par supportershoppar i centrum också.
Jag besökte dem också (vilket kanske inte var någon större skräll) och inhandlade mer grejer. Grejer jag förmodligen hade missat på det första stället och som var "livsnödvändiga".
Efter någon timme på stan drog jag mig så sakta ner mot Merseyside (floden heter Mersey River) och strosade runt på shoppingcentrumet "Albert Dock".
En mysig plats på jorden.
När jag kände mig klar tog jag några kliv bort till Queens Dock, där mitt hotell så mysigt hade placerats.
Det blev lite paus innan jag hängde på svenskgänget till en restaurang för en svensk supporterträff.
Under kvällen besökte jag/vi (några svenska Liverpoolfans) Jamie Carraghers sportbar (Carra har Liverpool som moderklubb och är en 33-årig backrese med väldigt stort klubbhjärta).


Foto: Dennis Johansson Hall.


Albert Dock. Foto: Dennis Johansson Hall.


Mersey River med ett hangarfartyg som lade till ett par dagar innan
jag kom till Liverpool. Foto: Dennis Johansson Hall.



Foto: Dennis Johansson Hall.


Mitt i city. Foto: Dennis Johansson Hall.

I del 5 i morgon, fredag, har vi kommit till matchdagen - dagen med stort D på drömresan!

// Dennis

På lördag är det seriepremiär i Premier League och Liverpool tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).

Liverpool tur och retur - del 3 av 6

Kategori: Krönika

I dag ger jag dig del 3 av 6.
Fram till matchstart kommer jag att berätta ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.

Del 3:
Under min promenad runt om arenan (Anfield) så fick jag se det där som jag bara hade sett på tv tidigare.
På andra sidan, sett från The Kop, kom jag till monumentet till minne av offren vid Hillsboroughkatastrofen den 15 april 1989.
Under en match på Sheffield-arenan klämdes 96 Liverpoolsupporters tragiskt till döds (766 personer skadades). Offren var mellan 10-67 år gamla.
Efter katastrofen fylldes arenan Hillsboroughs gräsmatta med blommor, kort, mjukisdjur med mera - på Anfield hölls "gudstjänst och minnesstund" inför fulla läktare.
Liverpool FC och dess supportrar blev än mer förenade med varandra - världen över.
Dagarna innan jag kom till monumentet intill the Shankly gates (läs mer nedan) hade det hållits en minnesstund, då det var 20 år sedan katastrofen hände.
På marken låg kort där det stod (på engelska såklart):
"Mamma, jag glömmer dig aldrig"
"Du fattas mig"
"Saknar dig så oerhört mycket"
etc. etc.
Där fanns också blomarrangemang. Jättefina blomarrangemang gjorda som bokstäver, där det stod: "Mum", "Dad", "Granny" etc.
Att se detta, läsa detta, läsa alla namnen på monumentet blev ett känsligt ögonblick.
Jag blev kvar på platsen väldigt länge och läste på kort, tittade på foton, läste namn och åldrar på monumentet och kände mig som en i Liverpoolfamiljen.
Jag vill minnas att jag grät hela tiden.
Det var ett ögonblick som för alltid kommer finnas med i mina tankar.
De bilderna jag fick med mig på näthinnan kommer jag alltid kunna plocka fram och titta på igen.
Det var fasansfullt, hemskt men ändå så vackert, rogivande och fantastiskt.
Jag minns också att jag riktade mig mot monumentet, utan att egentligen tänka igenom det först, det bara blev så och jag sa till alla namnen på en gång:
"You'll never walk alone"
(texten fortsätter under bilderna)


Tidningarna slog upp den här bilden stort dagen efter katastrofen på
Hillsborough den 15 april 1989. 96 Liverpoolsupportrar klämdes till döds.
Efter katastrofen beslutades det att världens fotbollsarenor skulle ta bort
kravallstaketen och ståplatsläktarna byggdes om till sittplats.


Närstående, supportrar världen över, Liverpool och hela fotbollsvärlden
sörjer de 96 personer som förlorade livet på Hillsborough 1989.


Ett hav av blommor och annat fyllde Anfields gräsmatta dagarna efter
katastrofen på Hillsborough i Sheffield.


Läs ovanstående bildtext.


Allt berättas i texten ovan. Läs den gärna igen.
Foto: Dennis Johansson Hall.


YNWA. Några fransmän tog bilden åt mig.
Foto: Dennis Johansson Hall.

Bredvid monumentet är porten som uppkallats efter den legendariske managern William Shankly (mer känd som Bill Shankly, född den 2 september 1913 och död den 29 september 1981).
"The Shankly Gate".
Det är porten som lagens spelarbussar åker igenom inför matcherna. Det är också porten där alla personer som ska besöka vip-läktaren åker igenom.
Det var Bill Shankly som skapade Liverpools storhetstid. Han satte bland annat upp en tavla i spelartunneln (den väg spelarna tar från omklädningsrum till matchplanen) där det står "This is Anfield" tillsammans med klubbmärket.
De orden skulle tala om för motståndarlaget att på Anfield finns det inte mycket att hämta, här är det Liverppol och dess supportrar som regerar. Men också en påminnelse till de egna spelarna om att med Liverpools klubbmärke på bröstet så spelar man med hjärta för laget och dess supporters.
Bill Shankly står staty utanför The Kop.
Legendaren är också känd för flera citat:
"En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så."
(texten fortsätter under bilderna)


Legendaren Bill Shankly står utanför Anfield och vid
ingången till den mäktigt stora supportershoppen. En
engelskman förevigade.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Hemmaspelarna tar på tavlan på vägen ut till matcherna. Bortalagets
spelare blundar. "This is Anfield"

När jag först stigit av buss nummer 17 och samlat mig lite så gick jag direkt till Liverpools kansli och köpte en biljett till arenarundturen och till Liverpool FC:s museum. Oturligt nog var det dagen före match så jag fick inte besöka omklädningsrummen. Så var reglerna.
Men in på arenan fick jag komma, men det var någon timme kvar till den rundturen - jag hann in i Liverpools supportershop på Anfield.
Paradiset.
Magnifikt.
Det var en gigantisk shop med hur mycket kläder, väskor och prylar som helst.
Behöver jag säga att jag trivdes väldigt mycket?
Jag handlade för över 4 000 svenska kronor (men det var det budgeterat inför resan, supportergrejer för maximalt 5 000 kronor).
Det blev tröjor, shorts, matchminnesgrejer, kläder och leksaker till Lovisa, muggar, tavlor, vimplar - oj, vad roligt det var (snacka om svart bälte i shopping).
Tiden sprang i väg väldigt fort och det blev dags att ta sig in på rundturen inne på Anfield.
Det var riktigt nervigt och spännande innan portarna slogs upp för oss.
En guide visade oss runt (beträdde man den magiska gräsmatten skulle man bli arresterad).
När vi kom till The Kop och jag klev upp på läktaren blev jag blödig igen.
Jag började återigen gråta.
Men den här gången lite i smyg men tårarna rann.
Äntligen var jag på The Kop.
The Kop på Anfield Road.
Jag var där dit jag längtat i över 20 år.
Det var så häftigt att få stå på den här arenan.
Att få stå på Anfield Road - i Liverpool.


Oerhört stort ögonblick. Jag står i foten av "The Kop" och i bakgrunden
syns läktaren som jag skulle befinna mig på dagen efter.
En nordirländare förevigade ögonblicket åt mig.
Foto: Dennis Johansson Hall.

I del 4 i morgon, torsdag, får du följa med mig på vad som hände sen.

// Dennis


Några citat av Bill Shankly, den legendariske managern för Liverpool FC:
* Skulle Everton spelat på bakgården, hade jag dragit för rullgardinen.
* När du får bollen vill jag att du ska göra några gubbar o dundra in den i nätet, precis som du brukade göra i Bury," sa Shankly. Lindsay svarade: "Det var inte jag, det var Bobby Kerr." Då vände Shankly sig mot Bob Paisley och sade: "Herregud Bob, vi har värvat fel spelare.
* Om du vill spela för Liverpool måste du vara beredd att springa genom en tegelvägg och komma ut och slåss på andra sidan.
* Där finns två lag i Liverpool...Liverpool och Liverpools reserver.
* Liverpool var gjort för mig, och jag var gjord för Liverpool.
* När jag inte har något bättre att göra så gillar jag att kolla ner i ligatabellen, för att se hur Everton ligger till i år.
* Så du säger att den här grabben har fotboll i blodet? Synd att det inte har runnit ner i fötterna på honom

På lördag är det seriepremiär i Premier League och Liverpool tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).

Liverpool tur och retur - del 2 av 6

Kategori: Krönika

I dag ger jag dig del 2 av 6.
På lördag är det seriepremiär i Premier League och Liverpool tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).
Fram till matchstart kommer jag att berätta ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.
Jag kan också tillägga att jag bjudit på fler bilder i del 1 än vad som fanns med från början.

Del 2:
Klockan hade hunnit dra sig mot åtta på fredagskvällen den 23 oktober 2009, när Ryan Air-planet svängde in över Liverpool och John Lennon Airport.
Redan samma kväll var jag ute på stan och såg mig omkring, som du kunde läsa om i del 1.
Först vid 3-tiden på morgonen hade jag kommit tillbaka till hotellet.
Och trots den sena timmen var jag bestämd på att inte sova bort tiden i Liverpool, så redan vid 8-tiden lördagen den 24 oktober (dagen före gameday) var jag på benen.
Planen var att se så mycket som möjligt, så länge jag orkade och jag gick mot Albert Dock där busstationen Queens Square Bus Station låg.
Det var bara några minuter bort från mitt hotell.
Jag letade upp vilken buss som skulle ta mig till Anfield-området, där Liverpools hemmaarena Anfield Road ligger.
När jag steg på buss nummer 17 fick jag rysningar i hela kroppen - det var en häftig känsla.
Om bara några minuter skulle jag få se den arenan jag redan som smågrabb drömt om att få vara på sedan Liverpool FC:s storhetstid på 1980-talet.
Bussen tog en del onödiga (i mitt tycke, även om det var en liten form av sightsing) svängar genom stan, åkte igenom stadsdelen Everton (lokalkonkurrenten på fotbollsplanen heter Everton) innan en röst i bussens högtalare plötsligt säger "Anfield Road" - var är arenan?
Vi åkte på rätt sunkiga gator med tillsynes krigshärjade hus med plankor där det skulle sitta fönsterrutor. Utanför ett av husen stod en flicka och hoppade hopprep och längre bort stod en pojke med en fotboll vid fötterna. Det var beviset för att det faktiskt bor människor i dessa hus.
Så, som en uppenbarelse, dök ena kortsidan av arenan fram genom bussfönstret och buss nummer 17 stannade.
Den delen av arenan som man först såg var klassiska "The Kop", den arenadel där hejaklacken har stått i alla år, den arenadelen jag hade drömt om att få vara på - sedan 1980-talet. Arenadelen till höger om "The Kop" heter "Centenary Stand" och var den läktaren som jag hade fått plats på, till vänster om "The Kop" heter långsidan "Main Stand" och är den läktardelen där spelarbänkarna och vip-platserna är placerade och mitt emot "The Kop", bortre kortsidan, är "Anfield Road Stand" där bland annat bortalagets fans placeras med 3 000 platser.
Jag klev av bussen och blev stilla en lång, lång stund.
Det var ett ögonblick jag ville suga in ordentligt - jag till och med nöp mig i armen, vill jag minnas.
Jag var där.
Jag var i Liverpool.
Jag var vid mitt andra hem.
Jag var utanför Anfield Road.
Äntligen!

I del 3, i morgon onsdag, blir det ordentligt känsloladdat.


Buss nummer 17 mot Anfield Road. Foto: Dennis Johansson Hall.


Området kring Anfield känns som en krigszon. Jag gick runt ensam i
kvarteren för att se mig omkring, känslan var rädsla nästan hela tiden.
Bilen vittnar om att det bor folk i de här husen och jag såg folk gå ut
genom dörrarna. Foto: Dennis Johansson Hall.


Bildtext överflödig. Foto: Dennis Johansson Hall.


Jag nöp mig i armen när jag stod här och bara njöt av utsikten. Jag
var framme, jag var "hemma" och jag var nära till tårar.
Foto: Dennis Johansson Hall.


En irländare fick hjälpa mig att föreviga ögonblicket.
Fotoägare: Dennis Johansson Hall.

// Dennis

Liverpool tur och retur - del 1 av 6

Kategori: Krönika

På lördag är det seriepremiär i Premier League och Liverpool tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).
Fram till matchstart kommer jag att berätta ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.
I dag ger jag del 1 av 6.

Del 1:
Liverpool är inte bara fotboll.
Det är väldigt mycket musik också.
Inte minst väldigt mycket The Beatles.
På stan kan man se flera gula u-båtar och flera av gatorna är rena musikstråk.
The Beatles har förmodligen hjälpt till att göra två gator rejält kända. Abbey Road, den kända LP-plattan där beatlarna går över ett övergångsställe på omslaget. Abbey Road är en gata i nordvästra London. Ännu mer känd är förmodligen Mathew Street i centrala Liverpool, där bland annat superkända källarklubben The Cavern Club har sitt säte.
The Beatles Shop finns det ett par av i staden och en av dem är gigantiskt stor - det finns allt, allt som har med Paul McCartney, John Lennon, Ringo Starr och George Harrison att göra.
Det var riktigt häftigt att inspireras och njuta av stämningen på musikens gator.
Flera av pubarna i stan var helt The Beatles-influerade. Det var tavlor, glas, inredning och musik - allt var The Beatles.
Befinner man sig i Liverpool går man inte obermärkt igenom staden utan att uppleva The Beatles storhet.
Det är en njutning.
The Beatles första spelning i Sverige genomfördes i nuvarande Sundstagymnasiets aula den 25 oktober 1963 (ja det är faktiskt sant), exakt på dagen 46 år innan min stora drömmatch på Anfield.

I del 2, i morgon, ger jag dig "Buss nummer 17 från Queen Square Bus Station".


På den här lilla scenen på The Cavern Club slog The Beatles igenom
en gång i tiden. Man kan läsa alla bandnamnen på väggen på de band
som har spelat på scenen.Jag har också stått på den scenen.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Jag och en svensk Liverpoolsupporter från någonstans i vårt avlånga
land besökte The Cavern Club fredagen den 23 oktober 2009.
Foto: Dennis Johansson Hall (en engelsk herre tog en bild med min kamera).


Väggdekor på The Cavern Club. Foto: Dennis Johansson Hall.


På väg ner i källaren där The Cavern Club finns. Flera trappor ner.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Intill The Cavern Club ligger The Cavern Pub, som är helt fristående
sin större storebror. Foto: Dennis Johansson Hall.


Mathew Street. Resten kan du om du läst texten ovan.
Foto: Dennis Johansson Hall.


Världens största The Beatles-shop. Foto: Dennis Johansson Hall.


Året var 1969 när LP:n "Abbey Road" släpptes. Gatan ligger i nordvästra London,
känd för "Abbey Road studios", The Beatles favoritstudio.

// Dennis