Liverpool tur och retur - del 6 av 6
Kategori: Krönika
Fram till matchstart, Liverpool-Sunderland i dag, har jag att berättat ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.
Nu följer sista delen:
Den matchbiljetten hade jag i 20 år drömt om att få hålla i. Jag fick
plats på sektion KH, rad ett (närmast spelet med andra ord) och plats
nummer 55 (mitt turnummer är 5, dubbel tur alltså).
Foto: Dennis Johansson Hall.
Del 6:
Söndagen den 25 oktober 2009.
Spelarna var på plats.
Området kring Anfield var inte längre en "krigszon", det var ett myller av fans.
Liverpoolfans överallt.
Det sjöngs, viftades med flaggor och skålades i pint.
Två timmar till matchstart och det var en fantastisk stämning runt arenan.
Eftersom jag inte ville missa någonting var jag en av de första som var inne på Anfields läktare - som visserligen fylldes på ganska snabbt.
Jublet steg när spelarna gjorde entré inför uppvärmningen.
Liverpool värmde upp på fel sida jämfört med var jag hade min sittplats - jag smög mig bort mot dem.
Nu var jag bara meter i från mina hjältar, den enda jag saknade var Steven Gerrard som inte kunde delta på grund av skada. I stället hade jag naturligtvis störst fokus på Fernando Torres.
Manchester United värmde upp på andra sidan och en boll rann över på Liverpools sida. Istället för att sparka tillbaka bollen fick Wayne Rooney springa och hämta densamma. Jag var mindre än en halvmeter i från Rooney när han plockade upp bollen. Jag vägrade att ta en bild av honom, han vägrade att ta i hand med en Liverpoolsupporter - mig.
Spelarna gick tillbaka till omklädningsrummen.
Nu var det bara dryga kvarten kvar till drömmatchen jag drömt om i drygt 20 år.
Barclay's Premier League-låten började dåna i högtalarna och spelarna gjorde entré till ett öronbedövande jubel.
Jag var en av de som skrek - såklart.
United's fans, 3 000 stycken, skanderade "United, United, United".
Sen var det dags.
Jag kände rysningarna i kroppen, jag visste vad som var på gång.
Det var dags för ett av de ögonblick som gjort att jag så länge drömt om detta så länge.
Ur högtalarna hördes nu:
"When you walk through the storm, hold your head up high......"
På stora matcher på tv hade jag höjt ljudet och lyssnat, njutit och ibland längtat så mycket att jag fällt någon tår.
Nu var jag på plats.
På plats på Anfield Road i Liverpool.
Ljudvolymen när dryga 41 000 Liverpoolfans synkroniserat sjunger "You'll never walk alone" är den mest fantastiska kör jag någonsin hört.
Det var öronbedövande.
Det var häftigt.
Det var magiskt.
Och jag var med och sjöng.
Det går inte att beskriva känslan jag hade, den måste upplevas av var och en själva.
Jag blev blödig i alla fall.
Äntligen var jag där och fick uppleva "You'll never walk alone" på plats.
Minuter jag aldrig kommer att glömma.
Förmodligen det näst häftigaste jag varit med om (förutom barnen), se min inspelning av upplevelsen HÄR, men höj ljudet för att känna av.
Det häftigaste kommer jag till senare i texten.
Drömmatchen var i gång och stämningen på läktarna var sjukt häftig.
I närheten av mig satt "Agda 80+" och var så häftig. Tanten engagerade sig i allt och skällde på den assisterande domaren varje gång han sprang förbi oss. Det var det ultimata beviset på vad fotbollen betyder och förbrödrar, hon var helt vansinnig tanten - och jag skrattade.
Efter en mållös men långt i från chansfattig första halvlek hände det mesta i andra akten.
Anfield Road, City of Liverpool, Matchminut 65
Yossi Benayoun fick bollen på mittplanen och växelspelade med holländaren Dirk Kuyt innan israelen släppte bollen på djupet. Bollen borrade sig igenom United-försvaret mot målkungen Fernando Torres.
Spanjoren fick genast en av världens bästa backar, Rio Ferdinand, i hasorna men behöll snabbheten, balansen och ryckte förbi United-spelaren.
Jag och hela Anfield halvreste oss upp och började hest få fram något slags skrik - då vi anade vad som höll på att hända. Allt gick så oerhört snabbt från Benayoun till Kuyt och till Torres friläge. Världsmålvakten Edwin van der Saar mötte Torres kraftfulla löpning framför "The Kop".
Fernando Torres kunde inte hindras av Ferdinand eller van der Saar utan dundrade bollen stenhårt upp i nättaket.
Anfield exploderade.
Jag exploderade.
Mina armar sträcktes rakt upp i luften, händerna knöts hårt och där stod jag i säkert en minut och bara skrek rakt ut.
Hela Anfield, utom drygt 3 000 åskådare (officiell publiksiffra var 44 188), bara skrek, skrek och skrek.
Det var så sjukt häftigt.
Utan tvekan det häftigaste jag upplevt (se ovan)!
Då gick det upp för mig vad Torres mål betydde för mig personligen.
Min dröm hade uppfyllts - till tre punkter.
Liverpool hade på hemmaplan, inför denna fanatiska publik, tagit ledningen mot största av rivaler - Manchester United.
Och jag var på plats.
Det blev för mycket även denna gång.
Jag grät glädjetårar.
Känslan i kroppen var så häftig.
Att få vara där när det hände.
Magnifik avslutning
Efter målet väntade en kamp utan dess lika på planen.
Det var inte längre en fotbollsmatch, det var krig.
På planen och på läktarna var folk som tokiga.
Det var häftigt.
Domaren hade lagt till sex minuter efter alla skador som skulle ses om.
Och i just den 96:e matchminuten frispelades inbytta fransmannen David N'Gog och rullade kallt in 2-0 bakom van der Saar.
Jublet över att matchen i det läget säkrades visste inga gränser.
Liverpoolmålvakten Pepe Reina tog en 90-meterslöpning och var först framme hos N'Gog för att fira målet och segern med honom - framför ett helt galet "The Kop".
Min drömresa var fullbordad.
Det var magnifikt häftigt hela vägen.
Hela resan.
Utan tvekan det häftigaste jag varit med om inom fotboll - världens största idrott.
Magiskt fantastiskt!
Skövdekillarna Magnus Green och Jerry Johansson gjorde också sitt
första besök på Anfield. De satt något högre upp på läktaren än vad
jag gjorde. Publikvärden tog bilden.
Fotoägare: Dennis Johansson Hall.
Torres var givetvis i stort fokus redan under uppvärmningen. I den här
bilden återfinns alla tre spelarna som var inblandade i hemmalagets
och Torres 1-0-mål i 65:e minuten.
Härliga, mäktiga och fantastiska "The Kop".
Foto: Dennis Johansson Hall.
Precis före matchstart. Spelarna stod i det här läget uppställda i spelar-
tunneln och "The Kop" och Uniteds fans tävlade om vilka som hördes
mest. Stämningen var sjukt mäktig.
Foto: Dennis Johansson Hall.
Matchen startade och Evra tog hand om Torres omgående. Gult kort
såklart. Foto: Dennis Johansson Hall.
Matchens första hörna lades vid mitt hörn. Aurelio tog hand om den.
Foto: Dennis Johansson Hall.
Strax efter att Liverpool tagit ledningen med 1-0 fick United och O'Shea
inkast vid mig. Då passade Canal Plus på att zooma in och jag hade
precis gjort som alla andra - och sagt ett och annat till Unitedspelaren.
Foto: Dennis Johansson Hall.
Flygräddslan var för ögonblicket bortblåst när jag tidigt dagen efter
drömmatchen åkte hemöver. Rädslan byttes ut mot ett härligt leende,
drömresan/drömmatchen kunde inte ha varit bättre. Och vi vann med
2-0 mot ärkerivalen Manchester United.
Foto: Dennis Johansson Hall.
Hoppas du gillat att läsa minnena, trots att du inte har kommenterat. NU laddar i alla fall jag för premiären i Premier League 2011/2012.
Med vänliga fotbollshälsningar
// Dennis
I dag, lördagen den 13 augusti, är det ligapremiär i engelska Premier League och LIVERPOOL FC tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).
