För några dagar sedan fick Noah tag på Lovisas örhänge och det gjorde så ont. Efter det började örat svullna och vara. Och idag hade örhänget helt försvunnit in i örat. Dennis fick beställa tid på vårdcentralen så direkt efter skolan åkte jag och hämtade Lovisa, som var vid gott mod trots att jag berättade vad vi nog skulle behöva göra.
Läkaren kom och visade in oss i ett undersökningsrum. Där började plågandet. Oj vad ont det gjorde. Läkaren bökade runt rejält med örat, till slut hämtade han en kollega och de bestämde sig för att ge en bedövningsspruta. Jag satt på huk bredvid och klappade och lugnade och vi hjälptes åt att ta djupa andetag. "Ni får arbeta runt mig, för jag flyttar INTE på mig..." sa jag till dem. Sen kom sprutan, och den var inte kul den heller kan jag säga.
Jag led med henne så det rös i kroppen på mig och jag var så stolt att hon låg stilla. Läkaren blev väldigt imponerad. Efter sprutan tyckte Lovisa att det räckte, " nu vill jag inte mer!" Då räknade vi tillsammans sakta till tio tills bedövningen hjälpte, sen drog han ut eländet och sen gjorde det inte ont längre. Så skönt!
Sedan drog vi till Bergvik och shoppade en trösttröja och åt glass, för det var hon verkligen värd. Duktiga tjejen! // Anette
I dag, tisdagen den 29 januari, var det stort hipp-hipp-hurra för goa lilla Noah.
Stora lilla killen fyllde 2 år.
"Titta här!", ropade han när han fick paket efter paket och öppnade alla med stoooora ögon.
Han tyckte om att fylla år, inget snack om den saken.
Gudmor, Kerstin, var naturligtvis också med på kalaset - precis som mormor, morfar, farmor, farfar, Carina, mamma, pappa och alla syskonen... och Pebbels såklart.
Första paketet Noah öppnade var från Gudmor. Ett fantastiskt sött tvååringståg med plats
för levande ljus - på en av vagnarna stod det en tvåa. Samma siffra som lillgos fyllde. Med tåget följde fler siffror med - ända upp till och med det året gos fyller sex år.
Bilar, kläder, hockeymål-klubbor-bollar, basketboll och massa annat rev Noah upp ur
sina paket.
Lovisa hade lagt ner mycket kärlek när hon gjorde en tossig söt fågel till lillebror.
Efter paketen kom tårtan... "Titta här!", ropade Noah igen. Marsipanen var det enda han
brydde sig om av sin tårtbit, ja okej då, lite (läs: mycket) grädde också.
Noah blåste ut ljusen och fick applåder... och naturligtvis applåderade han sig själv också.
Beröm till Anette som hade bakat den fina tårtan!
Mmmmmmmmmmmm, smarrigt! Marsipan, det är gott det!
Farmor förevigade Noahs födelsedag genom att sätta in en gratulation i tidningen.
Traktorfrälsta Noah fick en fräsig eldriven fyrhjuling av mamma, pappa och syskonen.
Och från farmor och farfar kom det en traktor med grävskopa.
Undertecknad var sjöblöt i svett efter att ha åkt runt med Noah på fyrhjulingen. Jösses,
Endorkin, eller diabetescentrum som det även kallas i folkmun, på Centralsjukhuset i Karlstad har kastat ut mig. Orsaken: Jag har inte skött mig tillräckligt bra och tar därför plats för någon annan mer behövande.
Jag håller med läkaren. Egentligen ska jag springa på vårdcentralen och inte på endorkin. Nu när de givit mig chans efter chans och jag inte tagit den så får jag skylla mig själv.
Detta skriver jag för att jag bett Anette om att bli påmind om att ta medicinerna - alla mediciner, inte bara tabletterna. När jag tar insulinsprutan och victozan tillsammans med tabletterna mår jag bättre. Det är inget att hymla om att jag fuskat - rejält - och att jag därför inte mått så bra. Om inte annat så har stickproven efter fredagens läkarbesök visat på detta.
Målet är nu stabilitet på sockret och att ta medicinerna enligt den ordinerade dos jag fått.
Anette ska kunna visa detta blogginlägg för mig som bevis på vad jag lovat henne och inte minst mig själv.
Jag skrev inte detta för att oroa någon. Bara jag sköter medicinerna så är det ingen fara. Så allt hänger på mig själv!
Vi har ett galet vattendjur... Pappa skulle ta ett skönt varmt bad och slappa efter fredagens hårda arbetsdag. Lugnet höll i sig i 30 sekunder, ungefär. Noah överlycklig sliter i kläderna. "Schucha!!" Sen i plurret med pappsen. Han är verkligen helt galen i badkaret. Hamnar han under vattnet kommer han upp med ett skratt. Det är härligt att se den glädjen. Idag kom han på en ny lek som han testade sådär 35 gånger. Han klättrade upp på kanten, höll i pappas händer och kastade ut i vattnet.
Kan säga att det är rätt blött i badrummet nu. Ikväll somnar han gott. // Anette
Glömde ju berätta om stjärnsmällen jag gav mig själv igår. Jag hade parkerat bilen typ två decimeter fel på parkeringen hemma, vilket resulterade i att när jag skulle öppna bildörren drog jag bakhuvudet i ett träd samtidigt var jag på väg att öppna dörren. Huvudet flög fram av smällen i trädet och jag körde hakan i hörnet på bildörren. Aj! Konstaterade snart att alla tänder var kvar i munnen, men svullen och ett snyggt rivsår blev det. Jaja, klantigt, jag vet!
Nu är det fredag, hjärtat kämpar som vanligt på fredagar och extra mycket idag... Men vi fixar allt du och jag vet du!
Livet är ganska ovisst ändå.
Tacos och mys ikväll, får nog bli nåt glas vin också. // Anette
Idag har jag haft en berg- och dalbanadag. Dagen började med stress som gjorde mig ledsen, som tur är vet Dennis hur han ska bryta det. På väg till jobbet såg jag olyckan, då blev jag rädd och påmind om hur skör tråden vi går på är.
Första arbetsdagen efter sjukskrivningen blev blandat med glädje och värme från underbara kollegor och stressen och prestationångesten kom krypandes över arbetet.
Sen åkte jag till lugnet och tryggheten hos mamma och pappa, där fick jag god mat och en tupplur på ett par timmar sådär.
Sen var det dags att hämta barn, för att spara tid kastade jag mig in på Coop innan jag hämtade Noah, rädd för att komma försent stressade jag som en galning. Där klarade inte magen mer.
På parkeringen på dagis mötte Dennis upp oss, han hade varit och köpt en klänning! Hjärtat... Då blev jag alldeles varm och glad. Med kärlek i hjärtat åkte vi hem.
Det är alltid förenat med stresspåslag eftersom jag vet vilket ös det är. Men så blev det inte riktigt, Lovisa plockade i och ur diskmaskinen. Hugo gick ut med sopor och plockade upp alla Noahs leksaker, medan jag åkte till Systemet och hämtade samtidigt upp Sanna och hennes kompis på Skoghall. Det var riktigt kul att träffa den person hon umgås med dagligen. När jag stod och gjorde mat kom Lovisa ner med en teckning hon gjort till mig. Då blev jag rörd, för det var mycket kärlek nerlagt. Jag kramade henne länge.
Stämningen vid matbordet var härlig och alla njöt av maten. Även om stressen låg och smög. Nu har jag landat i soffan en liten stund, sen ska jag göra ett litet ryck till. Sen är det kvällen. Dennis är på mentorträff i stan, hoppas det varit en givande och kul kväll!
När jag åkte till jobbet i morse bevittnade jag en riktigt otäck olycka. Det var en bil som körde in på fel sida av ett mitträcke, vilket resulterade i en kraftig frontalkrock. Ögonen var som fastnaglade, av chocken, på olyckan, så jag själv höll på att köra in i bilen framför. Riktigt, riktigt läskigt var det. Dennis kom en liten stund senare och tog bilden. Man vet verkligen aldrig vad man möter på vägen. // Anette
En man kom ut från sin stuga. I handen bar han ett gevär och han gick i rask takt mot min (firmans) bil.
Jag hade samtalspaus, tänkte ringa hem därför stod jag still på den isiga skogsvägen.
Eftersom jag snurrat runt en hel del för att komma rätt till mitt intervjuobjekt hade han studerat mig att jag åkt fram och tillbaka flera gånger.
Han trodde jag var en bov på landsbygden.
Han hotade mig inte med bössan, men jag kände mig hotad.
OM jag varit en bov och inte bara en vilsen journalist, hade han skjutit mig då?
Vilken tur jag har att jag inte fick veta detta...
Hualigen, det är farligt att vara landsbygdsreporter!
Samtalet hem ringde jag lite senare - körandes på de isiga smala skogsvägarna.
Segelvägens drottning har hyfsad utsikt från sitt hotellrum i Stockholm.
Bättre än Sylvia någonsin fått, eller får.
Under lördagen kommer Anette hem.
Välkommen och hoppas du haft det så härligt som bildrapporterna verkat visa!
Nu har jag varit sjukskriven i ett par veckor, vet inte om jag hunnit vila nåt men jag har en vecka till på mig. Fredagen och halva lördagen kommer jag tillbringa i Stockholm med mina goa arbetskamrater, hela Previa kommer att träffad för konferens under dagen och massa trevligheter på kvällen. Det ska bli riktigt roligt och skönt att komma bort ett par dagar. Måste säga att just precis nu, när Noah ligger där i soffan bredvid mig o sussar, ser jag mest fram emot att få sova i en säng! Men väl där vet jag hur roligt det är. Det värmer i hjärtat när folk ringer eller skickar meddelande att det är kul att jag ska med. // Anette
Nu har Noah varit hemma i tre dagar stackaren. Hostar och snörvlar, febern kommer mest på kvällen. Jag är helt färdig, eftersom han hostar rejält på nätterna. Ingen mat smakar riktigt bra, tur att det finns välling! // Anette
Kolla in Noahs hand, som bara ska mysa med mammas öron.
Får han inte det blir han lite butter.
Nu har Noah feber igen.
Och då blir det extra mycket mammamys.
Noah vaknar ofta på kvällarna och saknar mamma.
Då vill han ligga nära Anette och krama om henne, och dra lite i öronen - som blivit en ny grej.
De är så söta när de ligger och myser.
Noah hann bara få av sig ytterkläderna innan han satt bakom ratten på nya loket på dagis.
Tydligen kom loket efter att Noah lämnat dagis i går - vilket innebär att det var en nyhet för honom.
"Nu vet vi var Noah är i dag", sa jag till dagisfröknarna.
Och förmodligen sitter han ännu i loket och rattar på ratten.
"Jack Reacher" med Tom Cruise i huvudrollen blev vårt biofilmval när chansen gavs i fredags.
En ny actionrulle som förmodligen skulle vara lik de andra.
Och ja, så var det naturligtvis på många sätt. Men det fanns skillnader, positiva skillnader.
Bland annat blandades det ganska friskt med humor, fantasi i regin och naturligtvis action med mycket pang-pang.
Något positivt överraskande tyckte hon (Anette :-) som valt film att den var värd en klar femma i betyg, medan jag höll mig till en lika klar fyra.
Se den... du blir nöjd!
Före filmen passade vi på att äta lite gott på stan. Det var en riktigt bra kväll.
