Fam Johansson-Hall-Rosendahl

För några dagar sedan fick Noah tag på Lovisas örhänge och det gjorde så ont. Efter det började örat svullna och vara. Och idag hade örhänget helt försvunnit in i örat. Dennis fick beställa tid på vårdcentralen så direkt efter skolan åkte jag och hämtade Lovisa, som var vid gott mod trots att jag berättade vad vi nog skulle behöva göra.

Läkaren kom och visade in oss i ett undersökningsrum. Där började plågandet. Oj vad ont det gjorde. Läkaren bökade runt rejält med örat, till slut hämtade han en kollega och de bestämde sig för att ge en bedövningsspruta. Jag satt på huk bredvid och klappade och lugnade och vi hjälptes åt att ta djupa andetag. "Ni får arbeta runt mig, för jag flyttar INTE på mig..." sa jag till dem. Sen kom sprutan, och den var inte kul den heller kan jag säga.

Jag led med henne så det rös i kroppen på mig och jag var så stolt att hon låg stilla. Läkaren blev väldigt imponerad. Efter sprutan tyckte Lovisa att det räckte, " nu vill jag inte mer!" Då räknade vi tillsammans sakta till tio tills bedövningen hjälpte, sen drog han ut eländet och sen gjorde det inte ont längre. Så skönt!

Sedan drog vi till Bergvik och shoppade en trösttröja och åt glass, för det var hon verkligen värd. Duktiga tjejen! // Anette