Liverpool tur och retur - del 2 av 6
Kategori: Krönika
På lördag är det seriepremiär i Premier League och Liverpool tar emot Sunderland på Anfield klockan 16 (visas på bland annat på Viasat Fotboll).
Fram till matchstart kommer jag att berätta ett minne varje dag från min drömresa som jag gjorde i oktober 2009.
Jag kan också tillägga att jag bjudit på fler bilder i del 1 än vad som fanns med från början.
Del 2:
Klockan hade hunnit dra sig mot åtta på fredagskvällen den 23 oktober 2009, när Ryan Air-planet svängde in över Liverpool och John Lennon Airport.
Redan samma kväll var jag ute på stan och såg mig omkring, som du kunde läsa om i del 1.
Först vid 3-tiden på morgonen hade jag kommit tillbaka till hotellet.
Och trots den sena timmen var jag bestämd på att inte sova bort tiden i Liverpool, så redan vid 8-tiden lördagen den 24 oktober (dagen före gameday) var jag på benen.
Planen var att se så mycket som möjligt, så länge jag orkade och jag gick mot Albert Dock där busstationen Queens Square Bus Station låg.
Det var bara några minuter bort från mitt hotell.
Jag letade upp vilken buss som skulle ta mig till Anfield-området, där Liverpools hemmaarena Anfield Road ligger.
När jag steg på buss nummer 17 fick jag rysningar i hela kroppen - det var en häftig känsla.
Om bara några minuter skulle jag få se den arenan jag redan som smågrabb drömt om att få vara på sedan Liverpool FC:s storhetstid på 1980-talet.
Bussen tog en del onödiga (i mitt tycke, även om det var en liten form av sightsing) svängar genom stan, åkte igenom stadsdelen Everton (lokalkonkurrenten på fotbollsplanen heter Everton) innan en röst i bussens högtalare plötsligt säger "Anfield Road" - var är arenan?
Vi åkte på rätt sunkiga gator med tillsynes krigshärjade hus med plankor där det skulle sitta fönsterrutor. Utanför ett av husen stod en flicka och hoppade hopprep och längre bort stod en pojke med en fotboll vid fötterna. Det var beviset för att det faktiskt bor människor i dessa hus.
Så, som en uppenbarelse, dök ena kortsidan av arenan fram genom bussfönstret och buss nummer 17 stannade.
Den delen av arenan som man först såg var klassiska "The Kop", den arenadel där hejaklacken har stått i alla år, den arenadelen jag hade drömt om att få vara på - sedan 1980-talet. Arenadelen till höger om "The Kop" heter "Centenary Stand" och var den läktaren som jag hade fått plats på, till vänster om "The Kop" heter långsidan "Main Stand" och är den läktardelen där spelarbänkarna och vip-platserna är placerade och mitt emot "The Kop", bortre kortsidan, är "Anfield Road Stand" där bland annat bortalagets fans placeras med 3 000 platser.
Jag klev av bussen och blev stilla en lång, lång stund.
Det var ett ögonblick jag ville suga in ordentligt - jag till och med nöp mig i armen, vill jag minnas.
Jag var där.
Jag var i Liverpool.
Jag var vid mitt andra hem.
Jag var utanför Anfield Road.
Äntligen!
I del 3, i morgon onsdag, blir det ordentligt känsloladdat.
Buss nummer 17 mot Anfield Road. Foto: Dennis Johansson Hall.
Området kring Anfield känns som en krigszon. Jag gick runt ensam i
kvarteren för att se mig omkring, känslan var rädsla nästan hela tiden.
Bilen vittnar om att det bor folk i de här husen och jag såg folk gå ut
genom dörrarna. Foto: Dennis Johansson Hall.
Bildtext överflödig. Foto: Dennis Johansson Hall.
Jag nöp mig i armen när jag stod här och bara njöt av utsikten. Jag
var framme, jag var "hemma" och jag var nära till tårar.
Foto: Dennis Johansson Hall.
En irländare fick hjälpa mig att föreviga ögonblicket.
Fotoägare: Dennis Johansson Hall.
// Dennis
I del 3, i morgon onsdag, blir det ordentligt känsloladdat.
Buss nummer 17 mot Anfield Road. Foto: Dennis Johansson Hall.
Området kring Anfield känns som en krigszon. Jag gick runt ensam i
kvarteren för att se mig omkring, känslan var rädsla nästan hela tiden.
Bilen vittnar om att det bor folk i de här husen och jag såg folk gå ut
genom dörrarna. Foto: Dennis Johansson Hall.
Bildtext överflödig. Foto: Dennis Johansson Hall.
Jag nöp mig i armen när jag stod här och bara njöt av utsikten. Jag
var framme, jag var "hemma" och jag var nära till tårar.
Foto: Dennis Johansson Hall.
En irländare fick hjälpa mig att föreviga ögonblicket.
Fotoägare: Dennis Johansson Hall.
// Dennis
