14.39
Lördagen den 29 januari 2011.
Vikt: 3 270 gram.
Längd: 50 centimeter.
Förlossingen, Centralsjukhuset, Karlstad.


Exakt ett dygn gammal Noah (110130)

Klockan 11.09 togs hinnorna (vattnet).
Under ett dygn före det hade det främst handlat om väntan och dropp, som skulle hjälpa till i öppnandet.
Vi kom till förlossningen vid 10.15 på fredagsmorgonen.
Efter att vattnet tappats "small" det till.
Redan efter en kvart tog värkarna vid ordentligt.
Det ledde till att Anette bad om och fick lustgas klockan 12.10 - då hade hon rejält ont.
Lustgasen ökades i dos vid tre tillfällen, i takt med att värkarna ökade i smärta.
Värkarna gav sitt och öppningsarbetet gick riktigt bra.
13.10 hade det öppnats fyra till fem centimeter - och en halvtimme senare ytterligare några centimeter.
Då var det sju öppnat.
Sen drog det liksom bara i gång.
Fem i halv tre på eftermiddagen berättade barnmorskan att Anette var helt öppen - vilket tände Anette rejält.
Anette säger: "Jag tror att det redan hade börjat krystat innan hon berättade".
Krystvärkarna tog vid och Anette visade mod, styrka och enorm vilja.
Det tog bara fyra till fem rejäla krystningar så for Noah ut med en skjuts - som skjuten ur en kanon.
En undersköterska sa: " Den sista krystningen varade i fyra sekunder".
Fyra sekunder.
Då hade jag vid den näst senaste krystningen sett huvudet halvt ute - det hade tänt Anette ytterligare.
Hon sa: "Då visste jag att det var nära och att se Dennis ta ett steg och titta gav mig mer krafter".
Direkt efter att Noah hittat ut lades han upp på Anettes bröst och tårarna började rinna längst med kinderna på oss båda.
Mina för vetskapen om Anettes vilja att få vara med vid hela förlossningen (senaste förlossningen för cirka åtta år sedan tvingades till akut kejsarsnitt) och för att pojken var så underbart vacker - och för att vi båda blev så himla lyckliga.
Bilden av Anettes glädjeuttryck i ansiktet när Noah lades upp på bröstet är för evigat i minnet (och på ej publiceringsbar bild).
Det var ett magiskt ögonblick.
Ett ofattbart ögonblick.
Ett underbart ögonblick.
Noah låg i över en timme på Anettes bröst innan jag fick hålla honom för första gången (cirka 16.05).


Pappa håller Noah första gången.

Det var underbart att se den kärleken som sprudlade mellan Anette och den nyfödda pojken när han låg där på bröstet.
Han var så himla trygg och nöjd.
Att sedan få känna hans späda hud mot min gav ytterligare tårar i ögonen.
Den känslan av att få honom intill sig går inte att beskriva med ord (alla som fått barn vet vad jag pratar om).

Till en början hade Noah något låg temp men inget akut.
Vår kroppsvärme skulle räcka för att få upp hans temperatur.
Det dröjde cirka tre timmar.
Han togs till vägning efter cirka nittio minuter - dessutom vikt, blodsocker och den sedvanliga sprutan.
Anette tog en välförtjänt dusch (hon fick sys efter förlossningen med tre stygn, två inre och ett yttre) innan vi flyttade över till avdelning elva.

På elvan togs syresättningsprov, temp och blodsocker - allt visade bra resultat.
Under natten gnydde Noah en hel del och han lånades med av barnmorskan för att ta ytterligare prover.
Prover att utesluta infektioner, som kunde ha varit orsaken till gnyendet.
Ett av proverna visade ett hack över gränsen men inget farligt.
Efter hand har Noahs gnyande avtagit.
Han ammar, sover och verkar må riktigt, riktigt bra.

Efter PKU-provet i morgon (måndag) hoppas vi kunna åka hem med Noah.
Hem till Hammarö.
Noahs hem - där sängen och storasyskonen (Sanna, Hugo och Lovisa) väntar.
Välkommen hem Noah!


Kärlek.

// Dennis o Anette