Fam Johansson-Hall-Rosendahl

På juldagen åkte vi till Kil för lite extra julfirande.

Då slog det mig när jag satt bakom ratten i bilen att ju närmre Kil vi kom desto mer tankar började jag få.
Det kändes lite som ett tufft uppbrott från ett förhållande.

För bara drygt en månad sedan hade jag ett enormt hjärta för både föreningen och för kommunen - den känslan bar jag inte med mig när jag svängde ner mot Dalliden.

Istället slog det mig hur illa behandlad jag faktiskt har blivit - av en liten klick personer.

Små människor som lyckades krossa mitt hjärta.

Och sedan lägga locket på.

 

Anette sa: "du kommer få tillbaka hjärtat, du älskar ju Kil".

 

Kommer man verkligen få det efter en sådan behandling?

När jag körde in i samhället kände jag bara olust, jag ville inte vara där.
Jag var omgiven av familjemedlemmar men kände mig ändå ensam.

Och just ensam, det har jag känt mig sedan telefonen slutade ringa och mejlen slutat plinga - vecka 47 var sista veckan de gick varma.

Samma vecka som jag blev kränkt av små människor från min födelse- och uppväxtort.

Samma vecka som jag blev av med speakeruppdraget till handbollsfinalerna i cupen.

Veckan efter eventhelgen i Kil - som jag gick in i väggen för att genomföra.

INFÖR saknades stöttning - UNDER saknades stöttning - EFTERÅT saknades och saknas stöttning.

Är det egentligen konstigt om man känner sig ensam - med krossat hjärta?

 

Min fina syn på Kil har förändrats.

För all framtid?

 

 

// Dennis